Barkarby

Sultanatet har bytt omgivning. Från det "trivsamma" Lilla Essingen - där jag inte kände någon, till det "nybyggda" området i Barkarby - där jag inte lärt känna någon. Vi bor numera på en byggarbetsplats, något vi i och för sig är vana vid efter tre år på Lilla Essingen. I sann "the projects"-anda har byggföretaget låtit sina husköpare flytta in allt eftersom husen blir beboeliga. Jag slänger mina sopor i en grön bygg-container och varje dag sveper vårvindarna grå dammoln över gatorna, fyllda av byggmaterial och byggspill. Vi har grannar, men jag har redan glömt bort vad de heter. Det är förmodligen något man måste bli bättre på i ett radhusområde än vad man var i en hyresfastighet. The transformation has begun. Innerstadens anonymitet har förbytts till de kommande grannfejdernas realitet. Bilarna lovar gott (inga BMW eller Mercedes), men jag kan inte säga mer än så länge. Att bo på en byggarbetsplats har lett till att det inte finns någon naturlig mötesplats. Alla skyndar in och ut från gatan. Gräsmattorna är inte sådda/utrullade än, så alla bunkrar in sig och installerar sig vidare i sina nymålade och nymöblerade hem. Då och då ser jag mammorna (ja, det verkar vara deras tur i föräldraledigheten) ha sina barn på dörrtrappen samtidigt och prata över grusvägen till varandra. Här har alla barn (utanför eller innanför magen) utom vi.