Antropocentrism I
Som sultan tar man sig ofta rätten att gå och irritera sig på företeelser, ibland mer på själva företeelsen än objektet, som en god japansk vän skulle säga. Trots mina goda föresatser att sluta läsa tidningar så går det inte att låta bli att notera nyhetsflödets spillning - löpsedlarna. Inom loppet av ett par veckor har två personer omkommit vilket har noterats av tidningarna eftersom de var kändisar. Visserligen var de kända av vitt skilda skäl, men det går ändå inte att komma ifrån att rapporteringen från ett gatuperspektiv inte skilde sig nämnvärt.
Från gatuperspektivet, ett antropocentrism-avskyende sådant, slår det en med väldig styrka att vårt samhälle idag gillar förklaringsmodeller där prestation går att spåra till och förknippa med person. Det kanske låter luddigt, så jag ska ge några exempel. Henrik Larsson är en gudabenådad fotbollsspelare, alltså ska vi lyssna på vad han har att säga. Susanna Kallur springer fort över häckar, alltså ska vi intervjua henne som privatperson. Johanna Sällström var en framstående skådespelerska, alltså vill vi veta mer om hennes privatliv. Anna Nicole Smith var en... ja, vad hon nu än var så vill vi veta ännu mer om hennes tragiska privatliv.
För en som gillar sport, men avskyr intervjuer med verbalt oförmögna idrottsmän. För en som älskar film, men ogillar skådespelare. För en sådan person är dagens samhälle en orgie i meningslös underhållning. Behind the scenes - nej tack. Spelarintervjuer i paus eller efter slutsignalen - nej tack.
En av de största besvikelserna med att bli vuxen är att man inser att alla personer som var mer än vuxna när man var ett litet barn också är människor. Plötsligt ser man brister i personer man inte vill se brister i. Föräldrar, morbröder, kompisar och bekanta. Ingen är fullkomlig, ingen är perfekt. Däremot existerar det perfekta inlägget, den otroliga rollprestationen och boken som man måste återvända till gång på gång. I sport och konst gör människan det fullkomliga, utan att själv vara det. Låt människor få vara ofullkomliga i fred.
Från gatuperspektivet, ett antropocentrism-avskyende sådant, slår det en med väldig styrka att vårt samhälle idag gillar förklaringsmodeller där prestation går att spåra till och förknippa med person. Det kanske låter luddigt, så jag ska ge några exempel. Henrik Larsson är en gudabenådad fotbollsspelare, alltså ska vi lyssna på vad han har att säga. Susanna Kallur springer fort över häckar, alltså ska vi intervjua henne som privatperson. Johanna Sällström var en framstående skådespelerska, alltså vill vi veta mer om hennes privatliv. Anna Nicole Smith var en... ja, vad hon nu än var så vill vi veta ännu mer om hennes tragiska privatliv.
För en som gillar sport, men avskyr intervjuer med verbalt oförmögna idrottsmän. För en som älskar film, men ogillar skådespelare. För en sådan person är dagens samhälle en orgie i meningslös underhållning. Behind the scenes - nej tack. Spelarintervjuer i paus eller efter slutsignalen - nej tack.
En av de största besvikelserna med att bli vuxen är att man inser att alla personer som var mer än vuxna när man var ett litet barn också är människor. Plötsligt ser man brister i personer man inte vill se brister i. Föräldrar, morbröder, kompisar och bekanta. Ingen är fullkomlig, ingen är perfekt. Däremot existerar det perfekta inlägget, den otroliga rollprestationen och boken som man måste återvända till gång på gång. I sport och konst gör människan det fullkomliga, utan att själv vara det. Låt människor få vara ofullkomliga i fred.
0 Comments:
Post a Comment
<< Home