1: Peter Englund

I Sultanatet har under den senaste tiden fenomenet recensenter diskuterats i många olika former. Detta kommer att urarta sig i ett antal inlägg. Mycket finskt björkris, men först en röd ros. Då litteratur står högt på dagordningen vid frukost-, kvälls- natt- och helgsammankomster är det en litteraturrecension i dagens DN (25/9) som tas upp som punkt ett.

Det var utan förväntningar som jag ögnade mig igenom de första raderna i Peter Englunds recension av Ernst Brunners skönlitterära "självbiografi" över Carolus Rex, aka Kalle Dussin, aka Karl XII. Jag hyser inget större intresse av Ernst Brunner efter hans misshandel av Bellmans liv och leverne i "Fukta min aska" och Peter Englund skulle förstås granska boken ur ett historiskt perspektiv, vilket han mycket riktigt gjorde, men inte på det sätt jag hade förväntat mig.

Med sin kritik av en bok jag inte har läst, "Carolus Rex", satte han fingret på den springande punkten till varför jag aldrig lyckats läsa ut samma författares föregående "historiska" verk, "Fukta min aska", trots upprepade försök.

I "Fukta min aska" konfronteras man med "stadsmiljön" Stockholm och "livet" Bellman, men ingenstans står "människan" Bellman att finna. Romanen är ett lapptäcke av referenser och språklig framställning vars huvudsyfte är att väva ihop berättelsen till en intertextuell matta över historieskildringar, brev, dikter och epistlar. Genom att väva den så komplicerat och texttroget som möjligt uppnår Brunner vad han (och många andra) tycks uppleva som litteraturens syfte: att brodera sanningen vackert i bokform. Based on a true story. Denna bok har inspirerats av sanna händelser.

"Ett praktfullt arbete, ett i högsta grad levande stycke litteratur" - Östersundsposten

"Så mycket mera levande 1700-tal än någonsin en Herman Lindqvist förmår prestera" - Expressen

Kan mer än 50 000 svenskar och två kritiker ha fel? I mitt tycke - ja. Utan att vara expert på Bellman-historia, men med ett mycket stort intresse för hans verk och litteratur i allmänhet måste jag krasst konstatera att om detta är "människan" Bellman gjorde jag rätt som höll mig till hans epistlar och inte gjorde den gigantiska efterforskning i hans liv som Brunner måste ha gjort i sitt arbete.

Därför var det intressant att se herr Englunds reaktion på Brunners nya alster. Jag citerar: "Texten är i mycket ett skickligt lagt lappverk av väl bearbetade och tillrättalagda referat av samtida källor och sentida litteratur. Jag förebrår alltså inte Brunner för textens fel och missförstånd. Eller för att han hittar på. Tvärtom. Jag förebrår honom för att han hittar på FÖR LITE ..."

Englund pekar framför allt på två huvudsakliga skillnader mellan historieskrivning och skrivandet av den historiska romanen. Det första är att en historisk roman inte handlar om historia. Till skillnad från romaner från den tiden de återpseglar är de inte tidsbundna. En historisk roman är lika historisk som science-fiction. Historia är att betrakta som "en nyckel till det innevarande". Det boken handlar om. I detta avseende är Brunners brist att historien är nyckeln och att det innevarande saknas.

Det andra är att historiska romaners fördel gentemot historieskrivning är att de hämtar kraft i det historieskrivningen inte vet något om. Historieskrivning återskapar "livet" Bellman, "dagboken" Karl XII. Den historiska romanens styrka är att den står fri att behandla luckorna i CV:t. Englund anser att när den är som bäst, "spinner [den] runt det vi faktiskt inte kan veta så mycket om". Annars upprepar den en redan berättad historia, fast i ny språkdräkt, och om det är kläderna som gör mannen, så är det i varje fall inte kläderna som gör boken.

Problemet med historiska romaner ur historisk synpunkt är till sist att "allt som placeras i en fiktion blir till fiktion". Därför framstår Brunners exempel som tidstypiska men förfelade litterära verk. Problemet idag är att vi vill ha sanningen, men inte förstår den när vi ser den. Sverige av idag lever i en fiktiv bild av hur sanning ser ut, och vad som är sant och falskt. Det enda gemensamma är att det som anses sant står högre i kurs än det som anses falskt. En historisk roman som inte är sann är förfelad (i motsats till vad jag och Englund anser). Samhällsgranskning sker idag på journalisten eller statsvetarens villkor. Dagens litteratur är stor om den klarar av att skildra sin samtid (Klas Östergren och Gangsters). Mitt problem är att jag inte tror på något av detta.

I "Storytelling" av Todd Solondz delas filmen i två delar, Fiction och Truth. I Fiction får vi se de sanna händelserna som ligger bakom en novelluppgift i en Creative Writing-class. När författarinnan försvarar sin sexuellt explicita uppgift i klassen mot frän kritik skriker hon till sist: "But it's the truth", varpå läraren säger: "That may be so. At least your story now has a beginning, a middle and an end". I Truth får vi följa en dokumentärfilmare som inte skyr några medel för att skildra sin sanning, på bekostnad av den familj han följer. Dokumentärfilmarens sanning har väldigt lite med den sanning vi får se honom dokumentera att göra. Formen bestämmer om saker är sanna eller ej. En novell är fiktion, en dokumentärfilm sann.

Problemet ligger i att dagens litteratur, liksom all humaniora, känner att den behöver rättfärdiga sig genom att anamma ett naturvetenskapligt (sant) eller samhällsnyttigt (politiskt) existensberättigande. Litteratur börjar anpassa sig till icke-humanistiska normer och spela efter deras regler. Frågan är om det då går att bevara det som är litteraturens inspiration och styrka: fiktionen?