Barkarby

Sultanatet har bytt omgivning. Från det "trivsamma" Lilla Essingen - där jag inte kände någon, till det "nybyggda" området i Barkarby - där jag inte lärt känna någon. Vi bor numera på en byggarbetsplats, något vi i och för sig är vana vid efter tre år på Lilla Essingen. I sann "the projects"-anda har byggföretaget låtit sina husköpare flytta in allt eftersom husen blir beboeliga. Jag slänger mina sopor i en grön bygg-container och varje dag sveper vårvindarna grå dammoln över gatorna, fyllda av byggmaterial och byggspill. Vi har grannar, men jag har redan glömt bort vad de heter. Det är förmodligen något man måste bli bättre på i ett radhusområde än vad man var i en hyresfastighet. The transformation has begun. Innerstadens anonymitet har förbytts till de kommande grannfejdernas realitet. Bilarna lovar gott (inga BMW eller Mercedes), men jag kan inte säga mer än så länge. Att bo på en byggarbetsplats har lett till att det inte finns någon naturlig mötesplats. Alla skyndar in och ut från gatan. Gräsmattorna är inte sådda/utrullade än, så alla bunkrar in sig och installerar sig vidare i sina nymålade och nymöblerade hem. Då och då ser jag mammorna (ja, det verkar vara deras tur i föräldraledigheten) ha sina barn på dörrtrappen samtidigt och prata över grusvägen till varandra. Här har alla barn (utanför eller innanför magen) utom vi.

Bra Böcker I

Bra böcker växer inte på träd. Riktigt bra böcker är ännu svårare att hitta. Ett problem är att det finns allt färre människor som har tid att läsa. Och läsning är som all annan aktivitet, det krävs mycket läsning för att förbättra sin smak. Det finns egentligen inget bra forum för bokrecensioner. Dagstidningarnas kritiker är för pretentiösa. Nästa gång ni läser en sådan artikel, försök att hitta en där kritikern inte sätter sig på sina höga hästar och talar om hur författaren trots goda intentioner på grund av vissa brister inte når ända fram. Man undrar varför inte alla kritiker istället ägnar sig åt att skriva böcker eftersom de vet hur alla böcker skulle ha skrivits på ett bättre sätt.

Det motsatta fenomenet, läsarnas recensioner, är minst lika tvivelaktigt. Sajter som Amazon och andra bokportaler ger läsarna möjligheten att recensera sina böcker. Problemet är, för den som läser mycket, att man utvecklar en allt mer egen smak. Med åren märker man att utvecklingen går allt mer ifrån andra personers uppfattningar om vad en bra bok är. Det enda förtroliga förhållandet mellan recensent/kritiker och konsument är det som odlas under en längre tid, men det finns allt färre kritiker som har en djupare förståelse för böcker än det som ändå framgår med all önskvärd tydlighet och som dessutom är mer intresserade av boken än av sig själva.

Därför kommer denna sida att rekommendera böcker ur sultanatets samlingar. Det kan vara skönlitteratur, poesi, filosofi eller som i det första fallet - historia. Det enda de har gemensamt är att de av något skäl blir rekommenderade.

Den första rekommendationen ligger i linje med de föregående inläggen om antropocentrism. Det är Barbara Tuchmans ”March of Folly”. Boken är en historisk odyssé med fyra nedslag där dårskap besegrar förnuft med ödesdigra konsekvenser. Idén kommer ur observationen att historiker betraktar ofta historiska ledare som förnuftsvarelser, då ledare minst lika ofta baserar beslut på övertygelser, ideologier eller… dårskap.

Historien är full av dåliga beslut, men Tuchman väljer fyra där dårskapen inte bara borde, utan även kunde ha undvikits. Det vill säga att det fanns förståndigare alternativ både tillgängliga, välformulerade och framförda. De fyra fallstudierna är Trojas fall, renässanspåvarnas förlust av halva sin församling, Englands förlust av kolonin USA samt USA:s plötsliga engagemang i Vietnam.

Det intressanta med Troja är att det är en myt. Det innebär, i sin tur, att redan under mytbildningens tid visste människan att deras ledare fattar dåraktiga beslut, mot bättre vetande. Enligt myten vimlar det av järtecken och varningarna haglar inför tanken på att ta in den häst grekerna lämnat efter sig. Inget, utom dårskap, talade för att riva stadsporten för att överhuvudtaget få in den innan för murarna.

Renässanspåvarna struntade under flera decennier i de signaler som kom utifrån Vatikanen, där flera kyrkliga ledare förgäves försökte få påvarna att bättra sig (läs – vara andliga ledare). I England försökte parlamentariker förgäves att få kungen och en lång succession av premiärministrar att förstå att de straffåtgärder som infördes mot USA inte på långa vägar kunde uppvägas av den eventuella vinsten. Inte ens i USA fanns det några allvarligare planer på självständighet. Att det ändå blev resultatet berodde helt och hållet på engelsmännen.

Vietnam är det längsta kapitlet, och även det mest tragiska. Den lista av misstag som förföljer en rad amerikanska presidenter i deras misslyckade vietnampolitik är förbluffande lik de beslut som ledde USA in i Irak. Av historien lär vi oss att vi ingenting lär av historien. Av samma skäl som omöjliggjorde en amerikansk seger i Vietnam (inget folkigt stöd, betraktade som de nya kolonisatörerna) råder även i Irak. Det allra värsta är dock att Bushadministrationen kan sägas ha lärt sig en läxa. Att USA gick ut ur Vietnam berodde till sist på en kritisk press. Idag har USA järnkontroll över vilka nyheter, bilder och reportrar som får följa kriget och vad de får skriva om. De har lyckats skapa ett klimat där anti-war för många är detsamma som antipatriotiskt. Då föredrar jag att se det ur Tuchmans synvinkel – att USA svek sina egna ideal i Vietnam, något som man sedan har fortsatt, och fortsätter att göra. Enligt Tuchman var det nämligen under Vietnamkriget som den politiska hållningen att folket är till för att duperas, att sanningen inte ska kommuniceras, växte fram, och som vi alla vet (WoMD) har det inte bara fortsatt, utan även spridit sig till länder som Sverige (kommunalråd och Forsmark, utrikesdepartement och tsunamikatastrofer).

Trevlig läsning,
Sultanen av Essingen

Antropocentrism II

Det finns idag en olycklig samhällstendens, ett skifte i vårt sätt att betrakta människan. Psykologismen, i vardagligt bruk ivrigt påhejad av Oprah, Dr. Phil etc, har inte dött men komplimenterats av biologismen. Idag finns det biologiska skäl till varför människan är som den är. Vi matas med ”dokumentärer” på TV4, Kanal 5, Kunskapskanalen och Discovery där vi mäter hur hjärnan fungerar. Där sitter lyckocetnrat, förälskelsehormonfabriken, drifterna, begären och så vidare och så etcetera. Vi är som vi är för att det sitter i våra gener, det är så människan fungerar. Människan är först och främst en biologisk varelse. Vi är till 98,6 % identiska med dvärgschimpansen.

Jag var på ett föredrag som hölls i denna anda. Det hölls av en före detta landslagsmålvakt i en bollsport där han delade med sig av sambandet mellan att ta hand om sin kropp, äta och dricka rätt, motionera och prestationsförmåga. I detta betvivlar jag inte ett ögonblick värdet av hans kunskaper och erfarenheter av att delta och leda lag som kräver fysisk prestationsförmåga. Faran ligger i att översätta de erfarenheterna till andra verksamheter. Den som har läst mitt förra inlägg kanske ser vart den röda tråden leder. Elitidrottsmän är idrottsmän i det att de enbart måste prestera fysiska och mentala prestationer i världsklass, inte i egenskap av den de är utanför banan, planen eller tävlingsmomentet. Den delen av idrottsmannen ska helst försvinna ur huvudet för att det ska bli en VM-medalj eller OS-guld. Anja Pärsson med flera har hela staber som ska se till att de inte behöver koncentrera sig på något annat än den stundande tävlingen.

Så vad är problemet. Jo, på föreläsningen pratades mycket om hormoner. Gör så här och kroppen belönar dig med hormon X vilket ger en känsla av välbefinnande. Gör så och kroppen belönar dig med hormon Y vilket ger en känsla av tillfredsställelse. Att män gillar att klappa om varandra i lagsammanhang (men sällan i andra) beror på att det framkallar en särskild hormon. När kvinnor klappar om varandra produceras samma hormon fast med andra effekter. Konflikten män/kvinnor beror mycket på att vi reagerar olika trots att vi är med om samma sak (till exempel varför kvinnan blir kelig och mannen blir trött efter ni vet vad).

Så långt är väl allt bra, men det finns en oerhörd förenklingsrisk. I och med att saker och ting i det mänskliga beteendet ges biologiska, genetiska förklaringar försvinner det egna ansvaret. Och ur ett icke-biologistiskt perspektiv – är inte det som gör människan olik andra djur att vi inte beter oss som djur? Om du släpper in en schimpans i en fruktaffär äter den sig mer än mätt och ägnar resten av tiden åt att slöäta alternativt förstöra överflödet (samt smutsar förmodligen ned affären). Människan äter sig mätt och spar resten (idag i kylskåp, förr som torkad frukt). Allt det som utmärker människan/civilisationen från djuren är att vi inte ger utlopp för våra omedelbara drifter. Istället för att fly från elden (vilket är vår naturliga instinkt) så använder vi den. Istället för att slå ihjäl alla vi inte känner samarbetar vi. En snabb titt i Lagen (idag lagboken, förr bibeln) visar att de fundamentala grunderna i all lagstiftning är att bekämpa ett förverkligande av omedelbara drifter. Vi ska inte ta saker som inte är våra (vilket betyder att vi har ett begär till dem), vi ska inte vara otrogna (vilket betyder att vi har sexuella begär till vår nästas hustru/man), vi ska inte döda (vilket betyder att vi faktiskt är kapabla att döda varandra).

Det jag försöker antyda är att oavsett om vi har en drift, ett begär, en lust, så är det för det första inte något nytt eller unikt för den moderna människan. Det har alltid varit en del av vad det innebär att vara människa. Dessutom är vi inte tvungna att följa våra begär bara för att vi har dem. Om det är något som är mänskligt så är det just kampen med/mot begäret. Tyvärr finns det en annan samhällstendens i dagens Sverige, att vi ska tillfredsställa våra begär. Istället för att bekämpa dem ska vi tillgodose dem så snabbt som möjligt. Röksugen? Det finns garanterat ett paket cigaretter inom 100 meter om du bor i Stockholm och har 50 kronor. Godissugen? Mindre kronor och färre meter. Sugen på att glo på sport? Numera tillgängligt 24//7. Finns det fler människor idag som äter mer godis, ser på mer sport, spelar online-spel på Internet all sin lediga tid? Ja! Vi har blivit kollektivt oförmögna att motstå begär. Vi vill inte längre motstå begär.

Problemet med begär är att begäret kvarstår, oavsett om vi tillgodoser det eller inte. En spelmissbrukare fortsätter att spela. En alkoholist fortsätter att dricka. En samlare fortsätter att samla. Det elementära i Begär 101 är att begär inte är möjligt att mätta, oavsett vilka lockord konsumtionssamhället försöker att övertyga dig med. Begär är bara möjligt att överkomma genom motstånd, något som vi kollektivt alltmer sällan uppmanas att göra, då vi numera är biologiska varelser.

Antropocentrism I

Som sultan tar man sig ofta rätten att gå och irritera sig på företeelser, ibland mer på själva företeelsen än objektet, som en god japansk vän skulle säga. Trots mina goda föresatser att sluta läsa tidningar så går det inte att låta bli att notera nyhetsflödets spillning - löpsedlarna. Inom loppet av ett par veckor har två personer omkommit vilket har noterats av tidningarna eftersom de var kändisar. Visserligen var de kända av vitt skilda skäl, men det går ändå inte att komma ifrån att rapporteringen från ett gatuperspektiv inte skilde sig nämnvärt.

Från gatuperspektivet, ett antropocentrism-avskyende sådant, slår det en med väldig styrka att vårt samhälle idag gillar förklaringsmodeller där prestation går att spåra till och förknippa med person. Det kanske låter luddigt, så jag ska ge några exempel. Henrik Larsson är en gudabenådad fotbollsspelare, alltså ska vi lyssna på vad han har att säga. Susanna Kallur springer fort över häckar, alltså ska vi intervjua henne som privatperson. Johanna Sällström var en framstående skådespelerska, alltså vill vi veta mer om hennes privatliv. Anna Nicole Smith var en... ja, vad hon nu än var så vill vi veta ännu mer om hennes tragiska privatliv.

För en som gillar sport, men avskyr intervjuer med verbalt oförmögna idrottsmän. För en som älskar film, men ogillar skådespelare. För en sådan person är dagens samhälle en orgie i meningslös underhållning. Behind the scenes - nej tack. Spelarintervjuer i paus eller efter slutsignalen - nej tack.

En av de största besvikelserna med att bli vuxen är att man inser att alla personer som var mer än vuxna när man var ett litet barn också är människor. Plötsligt ser man brister i personer man inte vill se brister i. Föräldrar, morbröder, kompisar och bekanta. Ingen är fullkomlig, ingen är perfekt. Däremot existerar det perfekta inlägget, den otroliga rollprestationen och boken som man måste återvända till gång på gång. I sport och konst gör människan det fullkomliga, utan att själv vara det. Låt människor få vara ofullkomliga i fred.

Brister i Internet

Det har kommit till min kännedom att ordet "duschfeja" inte ingår i den enorma kunskapsbas som dagligdags kallas Internet. Så är inte längre fallet.

Sultapedia:

Ordet myntades 1997-1998 på ett anonymt marknadsundersökningsföretag i Bonnierskrapan som en variant av adjektivet "duschig" och verbet "duscha" som i "Det är ingen idé. Internet duschar". Ordet fick ett stort genomslag på kontoret och kom att inbegripa ett stort antal betydelser. Duschfeja kan trots sin negativa klang även användas gemytligt arbetskamrater emellan.

Pinnen är tappad, staffeten förlorad

Jag fick en blogg-stafett av en bloggande kompis (Mr. Toilet Jr.). Istället för att skicka den vidare tolkade jag den som en uppmaning att börja skriva igen.

Jag ska hålla mig kort och till tre saker:

1) Mitt sista apokalyptiska inlägg på min egen debatt var inte en slutpunkt. Jag har gjort det jag har sagt att fler borde göra innan de kommenterar ihjäl sig - läst, skrivit och tänkt. Som en enorm ynnest till mig tänkte jag nu försöka förklara för mig själv vad jag egentligen har lärt mig sedan sist.

2) Ett annat mål med bloggen är att lägga upp texter jag skriver på - litterära och illiterata. Jag tänkte hitta en lämplig form, länk eller fulltext beroende på texternas storlek.

3) Jag vill tacka en underbar taxichaufför på vägen till och från Kungsängen i veckan. Panos påminde mig om vad livet måste handla om - lidelse. Tack Panos, för att du i min jobbstress fick mig att vidga vyerna på nytt. Hoppas din son växer upp till tennisproffs så att du kan sluta jobba och bli tjock på ålderns höst, som du önskade.

Den misslyckade bloggrevolutionen

När bloggandet spred sig blev alla med Internetuppkoppling potentiella skribenter. Det är bra. När bloggandet spred sig blev alla skribenter producenter. Det var dåligt.

Standardbloggen är precis lika misslyckad som standardtidningen, eftersom den underkastar sig tanken att en blogg ständigt måste uppdateras för att vara aktuell. Min uppfattning är att något som måste uppdateras för att vara läsvärt oftast inte är det. Det som saknas i dagens samhälle är eftertanke. Det är för många som tycker till innan någon vet fakta i målet. Det är för många som tycker hellre, snabbare, oftare än rätt.

Mening kräver eftertanke.

Eftertanke kräver tid.

Länge upplevde jag mig som misslyckad bloggare eftersom jag skrev långt ifrån varje dag, inte ens varje vecka. Men så här i efterhand har jag insett att jag bara har skrivit när jag har haft något att säga. Varken mer eller mindre. Och är det något forum som är idealiskt för det, så är det bloggen.

/Eder Sultan