Bra Böcker I

Bra böcker växer inte på träd. Riktigt bra böcker är ännu svårare att hitta. Ett problem är att det finns allt färre människor som har tid att läsa. Och läsning är som all annan aktivitet, det krävs mycket läsning för att förbättra sin smak. Det finns egentligen inget bra forum för bokrecensioner. Dagstidningarnas kritiker är för pretentiösa. Nästa gång ni läser en sådan artikel, försök att hitta en där kritikern inte sätter sig på sina höga hästar och talar om hur författaren trots goda intentioner på grund av vissa brister inte når ända fram. Man undrar varför inte alla kritiker istället ägnar sig åt att skriva böcker eftersom de vet hur alla böcker skulle ha skrivits på ett bättre sätt.

Det motsatta fenomenet, läsarnas recensioner, är minst lika tvivelaktigt. Sajter som Amazon och andra bokportaler ger läsarna möjligheten att recensera sina böcker. Problemet är, för den som läser mycket, att man utvecklar en allt mer egen smak. Med åren märker man att utvecklingen går allt mer ifrån andra personers uppfattningar om vad en bra bok är. Det enda förtroliga förhållandet mellan recensent/kritiker och konsument är det som odlas under en längre tid, men det finns allt färre kritiker som har en djupare förståelse för böcker än det som ändå framgår med all önskvärd tydlighet och som dessutom är mer intresserade av boken än av sig själva.

Därför kommer denna sida att rekommendera böcker ur sultanatets samlingar. Det kan vara skönlitteratur, poesi, filosofi eller som i det första fallet - historia. Det enda de har gemensamt är att de av något skäl blir rekommenderade.

Den första rekommendationen ligger i linje med de föregående inläggen om antropocentrism. Det är Barbara Tuchmans ”March of Folly”. Boken är en historisk odyssé med fyra nedslag där dårskap besegrar förnuft med ödesdigra konsekvenser. Idén kommer ur observationen att historiker betraktar ofta historiska ledare som förnuftsvarelser, då ledare minst lika ofta baserar beslut på övertygelser, ideologier eller… dårskap.

Historien är full av dåliga beslut, men Tuchman väljer fyra där dårskapen inte bara borde, utan även kunde ha undvikits. Det vill säga att det fanns förståndigare alternativ både tillgängliga, välformulerade och framförda. De fyra fallstudierna är Trojas fall, renässanspåvarnas förlust av halva sin församling, Englands förlust av kolonin USA samt USA:s plötsliga engagemang i Vietnam.

Det intressanta med Troja är att det är en myt. Det innebär, i sin tur, att redan under mytbildningens tid visste människan att deras ledare fattar dåraktiga beslut, mot bättre vetande. Enligt myten vimlar det av järtecken och varningarna haglar inför tanken på att ta in den häst grekerna lämnat efter sig. Inget, utom dårskap, talade för att riva stadsporten för att överhuvudtaget få in den innan för murarna.

Renässanspåvarna struntade under flera decennier i de signaler som kom utifrån Vatikanen, där flera kyrkliga ledare förgäves försökte få påvarna att bättra sig (läs – vara andliga ledare). I England försökte parlamentariker förgäves att få kungen och en lång succession av premiärministrar att förstå att de straffåtgärder som infördes mot USA inte på långa vägar kunde uppvägas av den eventuella vinsten. Inte ens i USA fanns det några allvarligare planer på självständighet. Att det ändå blev resultatet berodde helt och hållet på engelsmännen.

Vietnam är det längsta kapitlet, och även det mest tragiska. Den lista av misstag som förföljer en rad amerikanska presidenter i deras misslyckade vietnampolitik är förbluffande lik de beslut som ledde USA in i Irak. Av historien lär vi oss att vi ingenting lär av historien. Av samma skäl som omöjliggjorde en amerikansk seger i Vietnam (inget folkigt stöd, betraktade som de nya kolonisatörerna) råder även i Irak. Det allra värsta är dock att Bushadministrationen kan sägas ha lärt sig en läxa. Att USA gick ut ur Vietnam berodde till sist på en kritisk press. Idag har USA järnkontroll över vilka nyheter, bilder och reportrar som får följa kriget och vad de får skriva om. De har lyckats skapa ett klimat där anti-war för många är detsamma som antipatriotiskt. Då föredrar jag att se det ur Tuchmans synvinkel – att USA svek sina egna ideal i Vietnam, något som man sedan har fortsatt, och fortsätter att göra. Enligt Tuchman var det nämligen under Vietnamkriget som den politiska hållningen att folket är till för att duperas, att sanningen inte ska kommuniceras, växte fram, och som vi alla vet (WoMD) har det inte bara fortsatt, utan även spridit sig till länder som Sverige (kommunalråd och Forsmark, utrikesdepartement och tsunamikatastrofer).

Trevlig läsning,
Sultanen av Essingen