Filmkrönikans svek mot Orvar (och i förlängningen filmrecensionen)
I min pågående reflektion kring recensioner och recensenter vill jag i detta inlägg flytta över fokus från litteratur och historia till film. Då filmen idag är gårdagens bok (och DVD-samlingen dagens bokhylla) är film (eller antagligen musik) den recensionsform som de flesta tar till sig och anser sig ha nytta av. Egentligen är varje kompis eller bekant som har sett något man själv inte har sett en potentiell recensent, men med kompisar vet alla det Filmkrönikan har glömt. Man lär sig med tiden vilka kompisar som har en filmsmak som tangerar den egna, och vilka kompisar man inte behöver lyssna till (i alla fall i det avseendet).
Recensentens funktion är att skapa en relation till den läsare som följer recensentens forum. Minns TV4 som fick den (för denna kanal) briljanta idén att sätta pretto-Sundgren bredvid action-Wiklund och låta dem bedöma samma film. På så sätt fick tittaren möjlighet att skapa en relation till tre kritiker, Sundgren, Wiklund och den dialogt skapade skillnaden mellan de båda. SVT kopierade tilltaget genom att försätta Orvar i kritikerduett med en tjej som visade upp samma entusiasm och samma frisyr som honom.
Nu har SVT fått den briljanta idén att låta Orvar basa vidare över programmet och göra besök på filmiskt intressanta platser och intervjuer med spännande personer, men överlåta recensentsysslan till ett gäng pretentiösa gästtyckare som drägglande kastar sig över - varsin - film. Detta är en katastrofal blunder på minst tre plan.
Plan 1) Orvars popularitet bygger på hans förmåga att recensera film. Folk litar på hans omdömen samtidigt som han är en TV-personlighet som i Idoljuryns ordalag "går igenom skärmen". Orvar är myspys rakt in i tevesoffan utan att förlora sin skärpa. En filmvärldens Loket eller Mat-Tina. Att ta Orvar från recensentsysslan är som att låta Bosse Bildoktor kommentera formel 1, eller Lars Adaktusson leda Allsång på Skansen.
Plan 2) Orvars popularitet som recensent bygger på att tittarna har byggt upp ett förtroende för vad han tycker och har lärt sig skillnaden mellan en Orvar-femma och en egen femma. Att släppa in gästtyckare och att fördela gracerna till varsin film omöjliggör det essentiella i att låta en filmrecensent recensera. Jag vet inte vad personen har tyckt tidigare och jag vet inte vad personen tycker om de andra filmerna i programmet (med undantag för dubbelrecensionen där jag åtminstone får två röster). Den enda tanke som skulle förklara tilltaget är samtidigt katastrofen på det tredje planet.
Plan 3) Min enda förklaring till Filmkrönikans katastrof på det andra planet är att det, hör och häpna, inte är filmen som är det centrala i Filmkrönikan, utan filmrecensenten. Jag säger inte att detta var tanken, så korkad är nog inte ens Filmkrönikans redaktion, men det är likväl resultatet. Den Filmkrönika som var den sista jag kommer att se på ett långt tag framöver var proppfylld av överstylade, hyperpretentiösa, retoriskt trimmade hungriga filmtyckare. Alla ville bli folkkära och nästa Orvar, men tyvärr på bekostnad av filmerna de var satta att granska närmare. En närmare granskning av upplägget visar att filmrecensenterna var mycket väl medvetna om att de bara hade en chans att göra intryck på tittaren, vilket samtidigt i medievärlden betyder att de måste göra intryck. Hur gör en ambitiös recensent intryck? Om detta handlar katastrofens nästa plan, ett plan som dock Filmkrönikan inte ska lastas för. Nästa plan handlar om en samhällstrend, och som sådan måste den drabba allt populärt.
Plan 49 från yttre rymden) Idag är det viktigare att ha en åsikt än att lägga ned tid och tanke på att ha en bra åsikt. Att ha åsikter är snabbt och syns. Att tänka och reflektera är en långsam process vilken minskar antalet möjliga tillfällen till exponering. Den gängse uppfattningen på redaktioner är att reflektion inte är marknadsmässigt. Reflektion säljer inte. Idag säljer personligheter och åsikter. Fallet Orvar är undantaget som bekräftar regeln. Orvar har nämligen personlighet och skärpa. Att Filmkrönikan nu väljer att framhäva personligheten och programledaren Orvar visar att de följer samhällstrenden, men samtidigt att de inte förstår filmrecensionen. En bra filmrecensent är inte utbytbar, och byter inte ansikte varje film.
P.S. Om läsaren av denna blogg vill veta om en filmrecensent är duglig eller inte i sultanens ögon, så kan sultanatet stolt presentera sitt maxim över dugliga filmrecensenter.
Sultanatets maxim angående filmrecensioner: Om filmrecensenten anser en film vara dålig kan filmrecensentens egen prestationsförmåga snabbt bedömas. Om du anser att recensenten anger fullgoda skäl till varför en film är dålig är denne bra. Om personen inte anger skäl utöver floskler som "den räckte inte ända fram", eller "jag har sett det förut" är recensenten dålig. Om recensentens recension dessutom utan ansträngning från tittarens sida föranleder ett antal automatiska följdfrågor (Varför räckte den inte fram? eller Vad är det du har sett förut?) är recensenten inte bara dålig utan snarare usel.
Recensentens funktion är att skapa en relation till den läsare som följer recensentens forum. Minns TV4 som fick den (för denna kanal) briljanta idén att sätta pretto-Sundgren bredvid action-Wiklund och låta dem bedöma samma film. På så sätt fick tittaren möjlighet att skapa en relation till tre kritiker, Sundgren, Wiklund och den dialogt skapade skillnaden mellan de båda. SVT kopierade tilltaget genom att försätta Orvar i kritikerduett med en tjej som visade upp samma entusiasm och samma frisyr som honom.
Nu har SVT fått den briljanta idén att låta Orvar basa vidare över programmet och göra besök på filmiskt intressanta platser och intervjuer med spännande personer, men överlåta recensentsysslan till ett gäng pretentiösa gästtyckare som drägglande kastar sig över - varsin - film. Detta är en katastrofal blunder på minst tre plan.
Plan 1) Orvars popularitet bygger på hans förmåga att recensera film. Folk litar på hans omdömen samtidigt som han är en TV-personlighet som i Idoljuryns ordalag "går igenom skärmen". Orvar är myspys rakt in i tevesoffan utan att förlora sin skärpa. En filmvärldens Loket eller Mat-Tina. Att ta Orvar från recensentsysslan är som att låta Bosse Bildoktor kommentera formel 1, eller Lars Adaktusson leda Allsång på Skansen.
Plan 2) Orvars popularitet som recensent bygger på att tittarna har byggt upp ett förtroende för vad han tycker och har lärt sig skillnaden mellan en Orvar-femma och en egen femma. Att släppa in gästtyckare och att fördela gracerna till varsin film omöjliggör det essentiella i att låta en filmrecensent recensera. Jag vet inte vad personen har tyckt tidigare och jag vet inte vad personen tycker om de andra filmerna i programmet (med undantag för dubbelrecensionen där jag åtminstone får två röster). Den enda tanke som skulle förklara tilltaget är samtidigt katastrofen på det tredje planet.
Plan 3) Min enda förklaring till Filmkrönikans katastrof på det andra planet är att det, hör och häpna, inte är filmen som är det centrala i Filmkrönikan, utan filmrecensenten. Jag säger inte att detta var tanken, så korkad är nog inte ens Filmkrönikans redaktion, men det är likväl resultatet. Den Filmkrönika som var den sista jag kommer att se på ett långt tag framöver var proppfylld av överstylade, hyperpretentiösa, retoriskt trimmade hungriga filmtyckare. Alla ville bli folkkära och nästa Orvar, men tyvärr på bekostnad av filmerna de var satta att granska närmare. En närmare granskning av upplägget visar att filmrecensenterna var mycket väl medvetna om att de bara hade en chans att göra intryck på tittaren, vilket samtidigt i medievärlden betyder att de måste göra intryck. Hur gör en ambitiös recensent intryck? Om detta handlar katastrofens nästa plan, ett plan som dock Filmkrönikan inte ska lastas för. Nästa plan handlar om en samhällstrend, och som sådan måste den drabba allt populärt.
Plan 49 från yttre rymden) Idag är det viktigare att ha en åsikt än att lägga ned tid och tanke på att ha en bra åsikt. Att ha åsikter är snabbt och syns. Att tänka och reflektera är en långsam process vilken minskar antalet möjliga tillfällen till exponering. Den gängse uppfattningen på redaktioner är att reflektion inte är marknadsmässigt. Reflektion säljer inte. Idag säljer personligheter och åsikter. Fallet Orvar är undantaget som bekräftar regeln. Orvar har nämligen personlighet och skärpa. Att Filmkrönikan nu väljer att framhäva personligheten och programledaren Orvar visar att de följer samhällstrenden, men samtidigt att de inte förstår filmrecensionen. En bra filmrecensent är inte utbytbar, och byter inte ansikte varje film.
P.S. Om läsaren av denna blogg vill veta om en filmrecensent är duglig eller inte i sultanens ögon, så kan sultanatet stolt presentera sitt maxim över dugliga filmrecensenter.
Sultanatets maxim angående filmrecensioner: Om filmrecensenten anser en film vara dålig kan filmrecensentens egen prestationsförmåga snabbt bedömas. Om du anser att recensenten anger fullgoda skäl till varför en film är dålig är denne bra. Om personen inte anger skäl utöver floskler som "den räckte inte ända fram", eller "jag har sett det förut" är recensenten dålig. Om recensentens recension dessutom utan ansträngning från tittarens sida föranleder ett antal automatiska följdfrågor (Varför räckte den inte fram? eller Vad är det du har sett förut?) är recensenten inte bara dålig utan snarare usel.
posted by Sultanen at 2:52 PM
2 Comments:
Ack, det kan man verkligen kalla katastrof! Har inte sett Filmkrönikan på väldigt länge, så det var en nyhet för mig.
Intressant maxim, ska tänka på dig nästa gång ;)
Håller med. Gillar t.ex. Sundgren skarpt. Ett bra exempel på hur en folkkär recensents personlighet samt ålder kan utsråla kompetens. Undrar hur det skulle bli om Sundgren kom tillbaka och bedömde filmer tillsammans med Orvar.
Post a Comment
<< Home