Nödd och tvungen

Det är med stor sorg som sultanatet stiger in i bloggvärldens förbannelse, den allmänpolitiska debatten. Att den gör så beror på att vissa kommentarer från folk som har medieutrymme inte får förbli obemötta och därigenom ses som uttryck för en folkligt förankrad åsikt. Jag råkade läsa en Metro, trots att jag inte åkte buss idag, och fastnade i Jan Kallbergs kolumn. Där sällar sig Kallberg till de frihetsberövande liberalerna och moralpanikens uppviglare genom att beklaga att svenskt medborgarskap inte går att upphäva.

Innan herr Kallberg, Leijonborg, Rojas och andra kontrollfetischister retar upp sig i onödan så undrar jag varför det ska göras skillnad på dem som får medborgarskap när de föds, och de som får det efter att ha invandrat? Varför ska medborgarskap i deras fall betyda att de ska sköta sig bättre än dem som råkade födas här? Är inte alla medborgare lika inför lagen längre, inte ens principiellt? Med Kallbergs logik borde det stå folkpartister på förlossningsklinikerna och fråga barnen när de kommer till världen om de är beredda att ta det ansvar som deras födsel ålägger dem.

Tydligen har det gått att muta till sig medborgarskap, men då är det väl inte bara de som begår brott, då är det ju vi, precis som när Vin&Sprit, Systembolaget, Svensk Bilprovning, Örebro Högskola, Motala Kommun etc, etc, etc gör fel. Listan kan göras längre, men om det är något vi svenska medborgare borde ha lärt oss vid det här laget är det att vi inte är ofelbara, moraliskt oantastliga och laglydiga medborgare.

Det finns väldigt goda skäl till varför medborgarskap inte ska gå att häva om inte individen själv samtycker. Om en svensk begår ett grovt brott, en avskyvärd handling i stil med London- eller Madriddåden, vad gör vi då? Hon/han har inget annat tidigare medborgarskap och Kallbergs medicin fungerar inte. I sådana fall låter vi svensk lag ta hand om fallet. Däremot är det väldigt bekvämt att upphäva medborgarskap om personen har andra tidigare medborgarskap. Skicka iväg dem bara. Nej, det är inte vårt problem.

Varför känner sig då sultanatet nödd och tvungen att kommentera detta inlägg? Jo, sultanatets medborgare vill inte stå bredvid och titta på när "liberala" åsiktsyttrare föreslår ytterligare försämringar av invandrare till Sveriges rättigheter. Jag anser det inte oviktigt att nämna att förintelsen en gång började med inskränkningar av judars rättigheter i Tyskland. Varje gång den stora majoriteten, som ju inte var judar, inte vädrade sitt missnöje fick nazistregimen ett stilla godkännande att gå vidare i sina inskränkningar. Den sista inskränkningen var deras rätt att leva.

Sultanen av Essingen menar med detta inte att Kallberg, Leijonborg eller folkpartister går att jämföra med nazister. Däremot anser jag att det är viktigt att markera att jag inte stillatigande kan acceptera att sådana åsikter framförs oemotsagda. Jag är inte en i mängden.