Nödd och tvungen

Det är med stor sorg som sultanatet stiger in i bloggvärldens förbannelse, den allmänpolitiska debatten. Att den gör så beror på att vissa kommentarer från folk som har medieutrymme inte får förbli obemötta och därigenom ses som uttryck för en folkligt förankrad åsikt. Jag råkade läsa en Metro, trots att jag inte åkte buss idag, och fastnade i Jan Kallbergs kolumn. Där sällar sig Kallberg till de frihetsberövande liberalerna och moralpanikens uppviglare genom att beklaga att svenskt medborgarskap inte går att upphäva.

Innan herr Kallberg, Leijonborg, Rojas och andra kontrollfetischister retar upp sig i onödan så undrar jag varför det ska göras skillnad på dem som får medborgarskap när de föds, och de som får det efter att ha invandrat? Varför ska medborgarskap i deras fall betyda att de ska sköta sig bättre än dem som råkade födas här? Är inte alla medborgare lika inför lagen längre, inte ens principiellt? Med Kallbergs logik borde det stå folkpartister på förlossningsklinikerna och fråga barnen när de kommer till världen om de är beredda att ta det ansvar som deras födsel ålägger dem.

Tydligen har det gått att muta till sig medborgarskap, men då är det väl inte bara de som begår brott, då är det ju vi, precis som när Vin&Sprit, Systembolaget, Svensk Bilprovning, Örebro Högskola, Motala Kommun etc, etc, etc gör fel. Listan kan göras längre, men om det är något vi svenska medborgare borde ha lärt oss vid det här laget är det att vi inte är ofelbara, moraliskt oantastliga och laglydiga medborgare.

Det finns väldigt goda skäl till varför medborgarskap inte ska gå att häva om inte individen själv samtycker. Om en svensk begår ett grovt brott, en avskyvärd handling i stil med London- eller Madriddåden, vad gör vi då? Hon/han har inget annat tidigare medborgarskap och Kallbergs medicin fungerar inte. I sådana fall låter vi svensk lag ta hand om fallet. Däremot är det väldigt bekvämt att upphäva medborgarskap om personen har andra tidigare medborgarskap. Skicka iväg dem bara. Nej, det är inte vårt problem.

Varför känner sig då sultanatet nödd och tvungen att kommentera detta inlägg? Jo, sultanatets medborgare vill inte stå bredvid och titta på när "liberala" åsiktsyttrare föreslår ytterligare försämringar av invandrare till Sveriges rättigheter. Jag anser det inte oviktigt att nämna att förintelsen en gång började med inskränkningar av judars rättigheter i Tyskland. Varje gång den stora majoriteten, som ju inte var judar, inte vädrade sitt missnöje fick nazistregimen ett stilla godkännande att gå vidare i sina inskränkningar. Den sista inskränkningen var deras rätt att leva.

Sultanen av Essingen menar med detta inte att Kallberg, Leijonborg eller folkpartister går att jämföra med nazister. Däremot anser jag att det är viktigt att markera att jag inte stillatigande kan acceptera att sådana åsikter framförs oemotsagda. Jag är inte en i mängden.

Britt Wattström

Eftersom sultanatet för tillfället provprenumererar på väckarklockan DN läste jag Ebbas "rescension" av litteraturantologier igår. Med över 200 universitetspoäng humaniora så var det kul att se någon slå ett slag för den stackars humanisten i dessa tider. De flesta som lyckas göra sig hörda i dagens medier verkar vara av den uppfattningen att utbildningar som inte leder till jobb borde skrotas och att universiteten hellre ska samarbeta med politiker och näringsliv för att vägleda de stackars villrådiga studenterna dit de behövs.

Som vän av humaniora (som ändå innehåller de flesta "oviktiga" ämnena) undrar jag då varför politiker och näringsliv skulle vara experter i vad arbetsmarknaden behöver för utbildningar när inte ens nyutexaminerade civilekonomer och ingenjörer får jobb i dagens samhälle.

Ett av skälen till dagens universitetsdebatt tror jag bottnar i att de flesta som läser på universitet missuppfattar universitetens roll i samhället. Oavsett vad man tycker att universiteten ska ha för funktion i framtiden så utgör de idag centrum för obunden forskning. Utbildningen på respektive institution syftar mycket till att vaska fram studenter för framtida forskning, inte för arbetsliv. De sista nivåerna, som främst bygger på självständiga arbeten, är egentligen forskningsförberedande, ej yrkesförberedande.

Däremot tror jag att det behövs en större medvetenhet i samhället om vad universitetsstudier medför. För de allra flesta innebär det inte ett garanterat jobb med precis de arbetsuppgifter de har utbildat sig för eller en gång ville ha. Egna och vänners erfarenheter visar att jobb ofta är en kombination av slump och kontakter, ingredienser som är svåra att ta examen i.

Ännu viktigare tror jag att det är för humanistiska ämnen att lyckas förklara vad en humanistisk examen innebär, för det tror jag inte många arbetsgivare förstår. Så därför tänkte jag ta över trumpinnen från Ebba och slå några slag för humanister, inte bara i egenskap av nedvärderade studenter, utan framför allt i egenskap av nedvärderade arbetare.

Jag vill bara börja med att förklara att jag sitter på ett bananskal som en bekant slängde ut på gatan förra sommaren och jag har blivit kvar i ganska precis ett år. Med ett års erfarenhet kan jag bara säga att den utbildning jag tog med mig till företaget är så när som perfekt för mina arbetsuppgifter. Problemet var väl bara att varken jag eller min arbetsgivare visste om det.

Jag kan inte tala för all humaniora, egentligen mest för språk och litteratur, men kandidat- och magisternivå i dessa ämnen visar att man behärskar något som jag skulle vilja kalla humaniorans främsta konkurrensfördel: självständig analys. Med självständig menar jag inte subjektiv. De som tror att till exempel litteraturvetenskap handlar om att skriva ned vad man tycker om en bok är ute och cyklar. Med självständig menar jag att elementet av egen analys, den egna forskarinsatsen, är mycket stor och krävande. I ett bra litteraturarbete finns det till slut inga andra auktoriteter än du själv att falla tillbaka mot.

Så om du är arbetsgivare och letar efter en person som kan arbeta självständigt,har god textanalytisk förmåga och som är bra på att sätta saker i sammanhang och uttrycka det skriftligt: Hyr en humanist. Lita på en litteraturvetare. Satsa på en språkvetare. Tro mig, humanister är också användbara.