Britt Wattström
Eftersom sultanatet för tillfället provprenumererar på väckarklockan DN läste jag Ebbas "rescension" av litteraturantologier igår. Med över 200 universitetspoäng humaniora så var det kul att se någon slå ett slag för den stackars humanisten i dessa tider. De flesta som lyckas göra sig hörda i dagens medier verkar vara av den uppfattningen att utbildningar som inte leder till jobb borde skrotas och att universiteten hellre ska samarbeta med politiker och näringsliv för att vägleda de stackars villrådiga studenterna dit de behövs.
Som vän av humaniora (som ändå innehåller de flesta "oviktiga" ämnena) undrar jag då varför politiker och näringsliv skulle vara experter i vad arbetsmarknaden behöver för utbildningar när inte ens nyutexaminerade civilekonomer och ingenjörer får jobb i dagens samhälle.
Ett av skälen till dagens universitetsdebatt tror jag bottnar i att de flesta som läser på universitet missuppfattar universitetens roll i samhället. Oavsett vad man tycker att universiteten ska ha för funktion i framtiden så utgör de idag centrum för obunden forskning. Utbildningen på respektive institution syftar mycket till att vaska fram studenter för framtida forskning, inte för arbetsliv. De sista nivåerna, som främst bygger på självständiga arbeten, är egentligen forskningsförberedande, ej yrkesförberedande.
Däremot tror jag att det behövs en större medvetenhet i samhället om vad universitetsstudier medför. För de allra flesta innebär det inte ett garanterat jobb med precis de arbetsuppgifter de har utbildat sig för eller en gång ville ha. Egna och vänners erfarenheter visar att jobb ofta är en kombination av slump och kontakter, ingredienser som är svåra att ta examen i.
Ännu viktigare tror jag att det är för humanistiska ämnen att lyckas förklara vad en humanistisk examen innebär, för det tror jag inte många arbetsgivare förstår. Så därför tänkte jag ta över trumpinnen från Ebba och slå några slag för humanister, inte bara i egenskap av nedvärderade studenter, utan framför allt i egenskap av nedvärderade arbetare.
Jag vill bara börja med att förklara att jag sitter på ett bananskal som en bekant slängde ut på gatan förra sommaren och jag har blivit kvar i ganska precis ett år. Med ett års erfarenhet kan jag bara säga att den utbildning jag tog med mig till företaget är så när som perfekt för mina arbetsuppgifter. Problemet var väl bara att varken jag eller min arbetsgivare visste om det.
Jag kan inte tala för all humaniora, egentligen mest för språk och litteratur, men kandidat- och magisternivå i dessa ämnen visar att man behärskar något som jag skulle vilja kalla humaniorans främsta konkurrensfördel: självständig analys. Med självständig menar jag inte subjektiv. De som tror att till exempel litteraturvetenskap handlar om att skriva ned vad man tycker om en bok är ute och cyklar. Med självständig menar jag att elementet av egen analys, den egna forskarinsatsen, är mycket stor och krävande. I ett bra litteraturarbete finns det till slut inga andra auktoriteter än du själv att falla tillbaka mot.
Så om du är arbetsgivare och letar efter en person som kan arbeta självständigt,har god textanalytisk förmåga och som är bra på att sätta saker i sammanhang och uttrycka det skriftligt: Hyr en humanist. Lita på en litteraturvetare. Satsa på en språkvetare. Tro mig, humanister är också användbara.
Som vän av humaniora (som ändå innehåller de flesta "oviktiga" ämnena) undrar jag då varför politiker och näringsliv skulle vara experter i vad arbetsmarknaden behöver för utbildningar när inte ens nyutexaminerade civilekonomer och ingenjörer får jobb i dagens samhälle.
Ett av skälen till dagens universitetsdebatt tror jag bottnar i att de flesta som läser på universitet missuppfattar universitetens roll i samhället. Oavsett vad man tycker att universiteten ska ha för funktion i framtiden så utgör de idag centrum för obunden forskning. Utbildningen på respektive institution syftar mycket till att vaska fram studenter för framtida forskning, inte för arbetsliv. De sista nivåerna, som främst bygger på självständiga arbeten, är egentligen forskningsförberedande, ej yrkesförberedande.
Däremot tror jag att det behövs en större medvetenhet i samhället om vad universitetsstudier medför. För de allra flesta innebär det inte ett garanterat jobb med precis de arbetsuppgifter de har utbildat sig för eller en gång ville ha. Egna och vänners erfarenheter visar att jobb ofta är en kombination av slump och kontakter, ingredienser som är svåra att ta examen i.
Ännu viktigare tror jag att det är för humanistiska ämnen att lyckas förklara vad en humanistisk examen innebär, för det tror jag inte många arbetsgivare förstår. Så därför tänkte jag ta över trumpinnen från Ebba och slå några slag för humanister, inte bara i egenskap av nedvärderade studenter, utan framför allt i egenskap av nedvärderade arbetare.
Jag vill bara börja med att förklara att jag sitter på ett bananskal som en bekant slängde ut på gatan förra sommaren och jag har blivit kvar i ganska precis ett år. Med ett års erfarenhet kan jag bara säga att den utbildning jag tog med mig till företaget är så när som perfekt för mina arbetsuppgifter. Problemet var väl bara att varken jag eller min arbetsgivare visste om det.
Jag kan inte tala för all humaniora, egentligen mest för språk och litteratur, men kandidat- och magisternivå i dessa ämnen visar att man behärskar något som jag skulle vilja kalla humaniorans främsta konkurrensfördel: självständig analys. Med självständig menar jag inte subjektiv. De som tror att till exempel litteraturvetenskap handlar om att skriva ned vad man tycker om en bok är ute och cyklar. Med självständig menar jag att elementet av egen analys, den egna forskarinsatsen, är mycket stor och krävande. I ett bra litteraturarbete finns det till slut inga andra auktoriteter än du själv att falla tillbaka mot.
Så om du är arbetsgivare och letar efter en person som kan arbeta självständigt,har god textanalytisk förmåga och som är bra på att sätta saker i sammanhang och uttrycka det skriftligt: Hyr en humanist. Lita på en litteraturvetare. Satsa på en språkvetare. Tro mig, humanister är också användbara.
0 Comments:
Post a Comment
<< Home