Milky Way
För bara några dagar sedan läste jag ut "If on a Winter's Night a Traveller" av Italo Calvino. Om jag fick välja två ord som boken handlade om var det läsande och kärlek och därav följer att kärleken till läsandet är ett av bokens huvudteman. En till en början frustrerad läsare tvingas av olika skäl avbryta sitt läsande av de tio romaninledningar som bildar bokens ena hälft, för att under bokens andra hälft söka fortsättningarna, en jakt som dock endast leder till nästa inledning.
Att läsandet begränsas till inledningar och inte avslutningar får mig att tänka på skönlitteraturens inneboende löfte om öppenhet, ett löfte som när det infrias skalar av våra vanföreställningar om sakers egentliga tillstånd och beskaffenheter och blottar den oväntade rikedom som finns gömd där under. Detta är inte någon formell minimalism där mindre är bättre, utan en magisk kärna där mindre är större.
Om man älskar skönlitteratur och tror på detta är det därför så beklämmande att betrakta dagens kulturklimat. En boks viktigaste egenskap är att vara till nytta. Varför ska man läsa den här boken? Vad kan man lära sig av den här boken? Vad hade du för nytta av den? Detta praktiska tänkande är inte förenligt med skönlitteratur. Å andra sidan står jag inte heller ut med tanken om litteratur som eskapism. Det är inte en verklighetsflykt, utan ett berikande av verkligheten. Om skönlitteraturen har någon vetenskaplig funktion är det som vetenskapen om det icke-vetenskapliga.
Låt mig ge ett exempel. För några månader sedan gjorde jag något jag alltid gjorde som barn. Jag läste baksidan på mjölkpaketet. På sjuttio- och åttiotalet vill jag minnas att det var sagor eller Så-funkar-det. Till min fasa läser jag att forskarna nu har kommit på varför man är kär. Det är hjärnan som talar om det för en. Genom att skicka ut signaler och ta emot dem med receptorer styr hjärnan ditt kärleksliv. Detta är inte första gången jag har stött på liknande resonemang. Slå på Discovery Channel eller Vetenskapens Värld och du får se liknande saker. PET-bilder talar om vilka delar av hjärnan som uppvisar aktivitet vid olika känsloyttringar. Punkt A och B lyser gult när du skrattar, där är skrattet lokaliserat...
Det må så vara och det har förstås sina vetenskapliga fördelar att veta om detta. Men vad kommer först? Det som får oss att skratta/bli kära/visa känslor eller skrattet/röda kinderna/tårarna? Att tala om vilken del av hjärnan som aktiveras är som att säga att du har en finne på näsan.
Att ha ett krasst funktionellt perspektiv där människor reduceras till biologiska robotar är något som redan praktiseras på djur. Därför kan man på djurprogram på teve se glada vargar leka med varandra när de varit borta från varandra till speakerrösten "Vargar leker med varandra för att stärka de sociala banden och stärka gruppsamhörigheten". Alla som har haft en hund vet att en hund kan vara glad, vara ledsen eller vara sur. Att vara glad är en underbar känsla. Man blir inte glad för att någonting. Man blir glad. Det kan finnas skäl till att man blir glad, men själva glädjen är inte i sig reducerbar till hjärnans signaler eller stärkt gruppsamhörighet.
Att det finns en tendens i dagens samhälle att nedvärdera det fiktiva för det faktabaserade är inte någon nyhet, det är ett sorgligt konstaterande. Det är därför en film ursäktar sig med att den är baserad på en verklig händelse. Det är därför reality-teve slog igenom. Det är därför nyheter urskuldar sig med att de måste tillgodose ett underhållningsvärde. Det är därför framgångsrika företagare och politiker i personliga reportage snäser åt skönlitteratur och säger att om de har tid att läsa så är det minsann faktaböcker.
Nej, nu får det vara nog för denna vårknopp som redan brustit ut i sorg. Minns att blomman är vacker.
/Videung
Att läsandet begränsas till inledningar och inte avslutningar får mig att tänka på skönlitteraturens inneboende löfte om öppenhet, ett löfte som när det infrias skalar av våra vanföreställningar om sakers egentliga tillstånd och beskaffenheter och blottar den oväntade rikedom som finns gömd där under. Detta är inte någon formell minimalism där mindre är bättre, utan en magisk kärna där mindre är större.
Om man älskar skönlitteratur och tror på detta är det därför så beklämmande att betrakta dagens kulturklimat. En boks viktigaste egenskap är att vara till nytta. Varför ska man läsa den här boken? Vad kan man lära sig av den här boken? Vad hade du för nytta av den? Detta praktiska tänkande är inte förenligt med skönlitteratur. Å andra sidan står jag inte heller ut med tanken om litteratur som eskapism. Det är inte en verklighetsflykt, utan ett berikande av verkligheten. Om skönlitteraturen har någon vetenskaplig funktion är det som vetenskapen om det icke-vetenskapliga.
Låt mig ge ett exempel. För några månader sedan gjorde jag något jag alltid gjorde som barn. Jag läste baksidan på mjölkpaketet. På sjuttio- och åttiotalet vill jag minnas att det var sagor eller Så-funkar-det. Till min fasa läser jag att forskarna nu har kommit på varför man är kär. Det är hjärnan som talar om det för en. Genom att skicka ut signaler och ta emot dem med receptorer styr hjärnan ditt kärleksliv. Detta är inte första gången jag har stött på liknande resonemang. Slå på Discovery Channel eller Vetenskapens Värld och du får se liknande saker. PET-bilder talar om vilka delar av hjärnan som uppvisar aktivitet vid olika känsloyttringar. Punkt A och B lyser gult när du skrattar, där är skrattet lokaliserat...
Det må så vara och det har förstås sina vetenskapliga fördelar att veta om detta. Men vad kommer först? Det som får oss att skratta/bli kära/visa känslor eller skrattet/röda kinderna/tårarna? Att tala om vilken del av hjärnan som aktiveras är som att säga att du har en finne på näsan.
Att ha ett krasst funktionellt perspektiv där människor reduceras till biologiska robotar är något som redan praktiseras på djur. Därför kan man på djurprogram på teve se glada vargar leka med varandra när de varit borta från varandra till speakerrösten "Vargar leker med varandra för att stärka de sociala banden och stärka gruppsamhörigheten". Alla som har haft en hund vet att en hund kan vara glad, vara ledsen eller vara sur. Att vara glad är en underbar känsla. Man blir inte glad för att någonting. Man blir glad. Det kan finnas skäl till att man blir glad, men själva glädjen är inte i sig reducerbar till hjärnans signaler eller stärkt gruppsamhörighet.
Att det finns en tendens i dagens samhälle att nedvärdera det fiktiva för det faktabaserade är inte någon nyhet, det är ett sorgligt konstaterande. Det är därför en film ursäktar sig med att den är baserad på en verklig händelse. Det är därför reality-teve slog igenom. Det är därför nyheter urskuldar sig med att de måste tillgodose ett underhållningsvärde. Det är därför framgångsrika företagare och politiker i personliga reportage snäser åt skönlitteratur och säger att om de har tid att läsa så är det minsann faktaböcker.
Nej, nu får det vara nog för denna vårknopp som redan brustit ut i sorg. Minns att blomman är vacker.
/Videung
posted by Sultanen at 4:54 AM
2 comments
