Sultanen av Barkarby

Barkarby

2007-05-09T06:19:00.000-07:00

Sultanatet har bytt omgivning. Från det "trivsamma" Lilla Essingen - där jag inte kände någon, till det "nybyggda" området i Barkarby - där jag inte lärt känna någon. Vi bor numera på en byggarbetsplats, något vi i och för sig är vana vid efter tre år på Lilla Essingen. I sann "the projects"-anda har byggföretaget låtit sina husköpare flytta in allt eftersom husen blir beboeliga. Jag slänger mina sopor i en grön bygg-container och varje dag sveper vårvindarna grå dammoln över gatorna, fyllda av byggmaterial och byggspill. Vi har grannar, men jag har redan glömt bort vad de heter. Det är förmodligen något man måste bli bättre på i ett radhusområde än vad man var i en hyresfastighet. The transformation has begun. Innerstadens anonymitet har förbytts till de kommande grannfejdernas realitet. Bilarna lovar gott (inga BMW eller Mercedes), men jag kan inte säga mer än så länge. Att bo på en byggarbetsplats har lett till att det inte finns någon naturlig mötesplats. Alla skyndar in och ut från gatan. Gräsmattorna är inte sådda/utrullade än, så alla bunkrar in sig och installerar sig vidare i sina nymålade och nymöblerade hem. Då och då ser jag mammorna (ja, det verkar vara deras tur i föräldraledigheten) ha sina barn på dörrtrappen samtidigt och prata över grusvägen till varandra. Här har alla barn (utanför eller innanför magen) utom vi.

Bra Böcker I

2007-02-24T13:47:00.000-08:00

Bra böcker växer inte på träd. Riktigt bra böcker är ännu svårare att hitta. Ett problem är att det finns allt färre människor som har tid att läsa. Och läsning är som all annan aktivitet, det krävs mycket läsning för att förbättra sin smak. Det finns egentligen inget bra forum för bokrecensioner. Dagstidningarnas kritiker är för pretentiösa. Nästa gång ni läser en sådan artikel, försök att hitta en där kritikern inte sätter sig på sina höga hästar och talar om hur författaren trots goda intentioner på grund av vissa brister inte når ända fram. Man undrar varför inte alla kritiker istället ägnar sig åt att skriva böcker eftersom de vet hur alla böcker skulle ha skrivits på ett bättre sätt.

Det motsatta fenomenet, läsarnas recensioner, är minst lika tvivelaktigt. Sajter som Amazon och andra bokportaler ger läsarna möjligheten att recensera sina böcker. Problemet är, för den som läser mycket, att man utvecklar en allt mer egen smak. Med åren märker man att utvecklingen går allt mer ifrån andra personers uppfattningar om vad en bra bok är. Det enda förtroliga förhållandet mellan recensent/kritiker och konsument är det som odlas under en längre tid, men det finns allt färre kritiker som har en djupare förståelse för böcker än det som ändå framgår med all önskvärd tydlighet och som dessutom är mer intresserade av boken än av sig själva.

Därför kommer denna sida att rekommendera böcker ur sultanatets samlingar. Det kan vara skönlitteratur, poesi, filosofi eller som i det första fallet - historia. Det enda de har gemensamt är att de av något skäl blir rekommenderade.

Den första rekommendationen ligger i linje med de föregående inläggen om antropocentrism. Det är Barbara Tuchmans ”March of Folly”. Boken är en historisk odyssé med fyra nedslag där dårskap besegrar förnuft med ödesdigra konsekvenser. Idén kommer ur observationen att historiker betraktar ofta historiska ledare som förnuftsvarelser, då ledare minst lika ofta baserar beslut på övertygelser, ideologier eller… dårskap.

Historien är full av dåliga beslut, men Tuchman väljer fyra där dårskapen inte bara borde, utan även kunde ha undvikits. Det vill säga att det fanns förståndigare alternativ både tillgängliga, välformulerade och framförda. De fyra fallstudierna är Trojas fall, renässanspåvarnas förlust av halva sin församling, Englands förlust av kolonin USA samt USA:s plötsliga engagemang i Vietnam.

Det intressanta med Troja är att det är en myt. Det innebär, i sin tur, att redan under mytbildningens tid visste människan att deras ledare fattar dåraktiga beslut, mot bättre vetande. Enligt myten vimlar det av järtecken och varningarna haglar inför tanken på att ta in den häst grekerna lämnat efter sig. Inget, utom dårskap, talade för att riva stadsporten för att överhuvudtaget få in den innan för murarna.

Renässanspåvarna struntade under flera decennier i de signaler som kom utifrån Vatikanen, där flera kyrkliga ledare förgäves försökte få påvarna att bättra sig (läs – vara andliga ledare). I England försökte parlamentariker förgäves att få kungen och en lång succession av premiärministrar att förstå att de straffåtgärder som infördes mot USA inte på långa vägar kunde uppvägas av den eventuella vinsten. Inte ens i USA fanns det några allvarligare planer på självständighet. Att det ändå blev resultatet berodde helt och hållet på engelsmännen.

Vietnam är det längsta kapitlet, och även det mest tragiska. Den lista av misstag som förföljer en rad amerikanska presidenter i deras misslyckade vietnampolitik är förbluffande lik de beslut som ledde USA in i Irak. Av historien lär vi oss att vi ingenting lär av historien. Av samma skäl som omöjliggjorde en amerikansk seger i Vietnam (inget folkigt stöd, betraktade som de nya kolonisatörerna) råder även i Irak. Det allra värsta är dock att Bushadministrationen kan sägas ha lärt sig en läxa. Att USA gick ut ur Vietnam berodde till sist på en kritisk press. Idag har USA järnkontroll över vilka nyheter, bilder och reportrar som får följa kriget och vad de får skriva om. De har lyckats skapa ett klimat där anti-war för många är detsamma som antipatriotiskt. Då föredrar jag att se det ur Tuchmans synvinkel – att USA svek sina egna ideal i Vietnam, något som man sedan har fortsatt, och fortsätter att göra. Enligt Tuchman var det nämligen under Vietnamkriget som den politiska hållningen att folket är till för att duperas, att sanningen inte ska kommuniceras, växte fram, och som vi alla vet (WoMD) har det inte bara fortsatt, utan även spridit sig till länder som Sverige (kommunalråd och Forsmark, utrikesdepartement och tsunamikatastrofer).

Trevlig läsning,
Sultanen av Essingen

Antropocentrism II

2007-02-21T00:54:00.000-08:00

Det finns idag en olycklig samhällstendens, ett skifte i vårt sätt att betrakta människan. Psykologismen, i vardagligt bruk ivrigt påhejad av Oprah, Dr. Phil etc, har inte dött men komplimenterats av biologismen. Idag finns det biologiska skäl till varför människan är som den är. Vi matas med ”dokumentärer” på TV4, Kanal 5, Kunskapskanalen och Discovery där vi mäter hur hjärnan fungerar. Där sitter lyckocetnrat, förälskelsehormonfabriken, drifterna, begären och så vidare och så etcetera. Vi är som vi är för att det sitter i våra gener, det är så människan fungerar. Människan är först och främst en biologisk varelse. Vi är till 98,6 % identiska med dvärgschimpansen.

Jag var på ett föredrag som hölls i denna anda. Det hölls av en före detta landslagsmålvakt i en bollsport där han delade med sig av sambandet mellan att ta hand om sin kropp, äta och dricka rätt, motionera och prestationsförmåga. I detta betvivlar jag inte ett ögonblick värdet av hans kunskaper och erfarenheter av att delta och leda lag som kräver fysisk prestationsförmåga. Faran ligger i att översätta de erfarenheterna till andra verksamheter. Den som har läst mitt förra inlägg kanske ser vart den röda tråden leder. Elitidrottsmän är idrottsmän i det att de enbart måste prestera fysiska och mentala prestationer i världsklass, inte i egenskap av den de är utanför banan, planen eller tävlingsmomentet. Den delen av idrottsmannen ska helst försvinna ur huvudet för att det ska bli en VM-medalj eller OS-guld. Anja Pärsson med flera har hela staber som ska se till att de inte behöver koncentrera sig på något annat än den stundande tävlingen.

Så vad är problemet. Jo, på föreläsningen pratades mycket om hormoner. Gör så här och kroppen belönar dig med hormon X vilket ger en känsla av välbefinnande. Gör så och kroppen belönar dig med hormon Y vilket ger en känsla av tillfredsställelse. Att män gillar att klappa om varandra i lagsammanhang (men sällan i andra) beror på att det framkallar en särskild hormon. När kvinnor klappar om varandra produceras samma hormon fast med andra effekter. Konflikten män/kvinnor beror mycket på att vi reagerar olika trots att vi är med om samma sak (till exempel varför kvinnan blir kelig och mannen blir trött efter ni vet vad).

Så långt är väl allt bra, men det finns en oerhörd förenklingsrisk. I och med att saker och ting i det mänskliga beteendet ges biologiska, genetiska förklaringar försvinner det egna ansvaret. Och ur ett icke-biologistiskt perspektiv – är inte det som gör människan olik andra djur att vi inte beter oss som djur? Om du släpper in en schimpans i en fruktaffär äter den sig mer än mätt och ägnar resten av tiden åt att slöäta alternativt förstöra överflödet (samt smutsar förmodligen ned affären). Människan äter sig mätt och spar resten (idag i kylskåp, förr som torkad frukt). Allt det som utmärker människan/civilisationen från djuren är att vi inte ger utlopp för våra omedelbara drifter. Istället för att fly från elden (vilket är vår naturliga instinkt) så använder vi den. Istället för att slå ihjäl alla vi inte känner samarbetar vi. En snabb titt i Lagen (idag lagboken, förr bibeln) visar att de fundamentala grunderna i all lagstiftning är att bekämpa ett förverkligande av omedelbara drifter. Vi ska inte ta saker som inte är våra (vilket betyder att vi har ett begär till dem), vi ska inte vara otrogna (vilket betyder att vi har sexuella begär till vår nästas hustru/man), vi ska inte döda (vilket betyder att vi faktiskt är kapabla att döda varandra).

Det jag försöker antyda är att oavsett om vi har en drift, ett begär, en lust, så är det för det första inte något nytt eller unikt för den moderna människan. Det har alltid varit en del av vad det innebär att vara människa. Dessutom är vi inte tvungna att följa våra begär bara för att vi har dem. Om det är något som är mänskligt så är det just kampen med/mot begäret. Tyvärr finns det en annan samhällstendens i dagens Sverige, att vi ska tillfredsställa våra begär. Istället för att bekämpa dem ska vi tillgodose dem så snabbt som möjligt. Röksugen? Det finns garanterat ett paket cigaretter inom 100 meter om du bor i Stockholm och har 50 kronor. Godissugen? Mindre kronor och färre meter. Sugen på att glo på sport? Numera tillgängligt 24//7. Finns det fler människor idag som äter mer godis, ser på mer sport, spelar online-spel på Internet all sin lediga tid? Ja! Vi har blivit kollektivt oförmögna att motstå begär. Vi vill inte längre motstå begär.

Problemet med begär är att begäret kvarstår, oavsett om vi tillgodoser det eller inte. En spelmissbrukare fortsätter att spela. En alkoholist fortsätter att dricka. En samlare fortsätter att samla. Det elementära i Begär 101 är att begär inte är möjligt att mätta, oavsett vilka lockord konsumtionssamhället försöker att övertyga dig med. Begär är bara möjligt att överkomma genom motstånd, något som vi kollektivt alltmer sällan uppmanas att göra, då vi numera är biologiska varelser.

Antropocentrism I

2007-02-17T13:10:00.000-08:00

Som sultan tar man sig ofta rätten att gå och irritera sig på företeelser, ibland mer på själva företeelsen än objektet, som en god japansk vän skulle säga. Trots mina goda föresatser att sluta läsa tidningar så går det inte att låta bli att notera nyhetsflödets spillning - löpsedlarna. Inom loppet av ett par veckor har två personer omkommit vilket har noterats av tidningarna eftersom de var kändisar. Visserligen var de kända av vitt skilda skäl, men det går ändå inte att komma ifrån att rapporteringen från ett gatuperspektiv inte skilde sig nämnvärt.

Från gatuperspektivet, ett antropocentrism-avskyende sådant, slår det en med väldig styrka att vårt samhälle idag gillar förklaringsmodeller där prestation går att spåra till och förknippa med person. Det kanske låter luddigt, så jag ska ge några exempel. Henrik Larsson är en gudabenådad fotbollsspelare, alltså ska vi lyssna på vad han har att säga. Susanna Kallur springer fort över häckar, alltså ska vi intervjua henne som privatperson. Johanna Sällström var en framstående skådespelerska, alltså vill vi veta mer om hennes privatliv. Anna Nicole Smith var en... ja, vad hon nu än var så vill vi veta ännu mer om hennes tragiska privatliv.

För en som gillar sport, men avskyr intervjuer med verbalt oförmögna idrottsmän. För en som älskar film, men ogillar skådespelare. För en sådan person är dagens samhälle en orgie i meningslös underhållning. Behind the scenes - nej tack. Spelarintervjuer i paus eller efter slutsignalen - nej tack.

En av de största besvikelserna med att bli vuxen är att man inser att alla personer som var mer än vuxna när man var ett litet barn också är människor. Plötsligt ser man brister i personer man inte vill se brister i. Föräldrar, morbröder, kompisar och bekanta. Ingen är fullkomlig, ingen är perfekt. Däremot existerar det perfekta inlägget, den otroliga rollprestationen och boken som man måste återvända till gång på gång. I sport och konst gör människan det fullkomliga, utan att själv vara det. Låt människor få vara ofullkomliga i fred.

Brister i Internet

2007-02-15T05:57:00.000-08:00

Det har kommit till min kännedom att ordet "duschfeja" inte ingår i den enorma kunskapsbas som dagligdags kallas Internet. Så är inte längre fallet.

Sultapedia:

Ordet myntades 1997-1998 på ett anonymt marknadsundersökningsföretag i Bonnierskrapan som en variant av adjektivet "duschig" och verbet "duscha" som i "Det är ingen idé. Internet duschar". Ordet fick ett stort genomslag på kontoret och kom att inbegripa ett stort antal betydelser. Duschfeja kan trots sin negativa klang även användas gemytligt arbetskamrater emellan.

Pinnen är tappad, staffeten förlorad

2006-09-28T12:55:00.000-07:00

Jag fick en blogg-stafett av en bloggande kompis (Mr. Toilet Jr.). Istället för att skicka den vidare tolkade jag den som en uppmaning att börja skriva igen.

Jag ska hålla mig kort och till tre saker:

1) Mitt sista apokalyptiska inlägg på min egen debatt var inte en slutpunkt. Jag har gjort det jag har sagt att fler borde göra innan de kommenterar ihjäl sig - läst, skrivit och tänkt. Som en enorm ynnest till mig tänkte jag nu försöka förklara för mig själv vad jag egentligen har lärt mig sedan sist.

2) Ett annat mål med bloggen är att lägga upp texter jag skriver på - litterära och illiterata. Jag tänkte hitta en lämplig form, länk eller fulltext beroende på texternas storlek.

3) Jag vill tacka en underbar taxichaufför på vägen till och från Kungsängen i veckan. Panos påminde mig om vad livet måste handla om - lidelse. Tack Panos, för att du i min jobbstress fick mig att vidga vyerna på nytt. Hoppas din son växer upp till tennisproffs så att du kan sluta jobba och bli tjock på ålderns höst, som du önskade.

Den misslyckade bloggrevolutionen

2005-11-17T10:03:00.000-08:00

När bloggandet spred sig blev alla med Internetuppkoppling potentiella skribenter. Det är bra. När bloggandet spred sig blev alla skribenter producenter. Det var dåligt.

Standardbloggen är precis lika misslyckad som standardtidningen, eftersom den underkastar sig tanken att en blogg ständigt måste uppdateras för att vara aktuell. Min uppfattning är att något som måste uppdateras för att vara läsvärt oftast inte är det. Det som saknas i dagens samhälle är eftertanke. Det är för många som tycker till innan någon vet fakta i målet. Det är för många som tycker hellre, snabbare, oftare än rätt.

Mening kräver eftertanke.

Eftertanke kräver tid.

Länge upplevde jag mig som misslyckad bloggare eftersom jag skrev långt ifrån varje dag, inte ens varje vecka. Men så här i efterhand har jag insett att jag bara har skrivit när jag har haft något att säga. Varken mer eller mindre. Och är det något forum som är idealiskt för det, så är det bloggen.

/Eder Sultan

Filmkrönikans svek mot Orvar (och i förlängningen filmrecensionen)

2005-10-02T14:52:00.000-07:00

I min pågående reflektion kring recensioner och recensenter vill jag i detta inlägg flytta över fokus från litteratur och historia till film. Då filmen idag är gårdagens bok (och DVD-samlingen dagens bokhylla) är film (eller antagligen musik) den recensionsform som de flesta tar till sig och anser sig ha nytta av. Egentligen är varje kompis eller bekant som har sett något man själv inte har sett en potentiell recensent, men med kompisar vet alla det Filmkrönikan har glömt. Man lär sig med tiden vilka kompisar som har en filmsmak som tangerar den egna, och vilka kompisar man inte behöver lyssna till (i alla fall i det avseendet).

Recensentens funktion är att skapa en relation till den läsare som följer recensentens forum. Minns TV4 som fick den (för denna kanal) briljanta idén att sätta pretto-Sundgren bredvid action-Wiklund och låta dem bedöma samma film. På så sätt fick tittaren möjlighet att skapa en relation till tre kritiker, Sundgren, Wiklund och den dialogt skapade skillnaden mellan de båda. SVT kopierade tilltaget genom att försätta Orvar i kritikerduett med en tjej som visade upp samma entusiasm och samma frisyr som honom.

Nu har SVT fått den briljanta idén att låta Orvar basa vidare över programmet och göra besök på filmiskt intressanta platser och intervjuer med spännande personer, men överlåta recensentsysslan till ett gäng pretentiösa gästtyckare som drägglande kastar sig över - varsin - film. Detta är en katastrofal blunder på minst tre plan.

Plan 1) Orvars popularitet bygger på hans förmåga att recensera film. Folk litar på hans omdömen samtidigt som han är en TV-personlighet som i Idoljuryns ordalag "går igenom skärmen". Orvar är myspys rakt in i tevesoffan utan att förlora sin skärpa. En filmvärldens Loket eller Mat-Tina. Att ta Orvar från recensentsysslan är som att låta Bosse Bildoktor kommentera formel 1, eller Lars Adaktusson leda Allsång på Skansen.

Plan 2) Orvars popularitet som recensent bygger på att tittarna har byggt upp ett förtroende för vad han tycker och har lärt sig skillnaden mellan en Orvar-femma och en egen femma. Att släppa in gästtyckare och att fördela gracerna till varsin film omöjliggör det essentiella i att låta en filmrecensent recensera. Jag vet inte vad personen har tyckt tidigare och jag vet inte vad personen tycker om de andra filmerna i programmet (med undantag för dubbelrecensionen där jag åtminstone får två röster). Den enda tanke som skulle förklara tilltaget är samtidigt katastrofen på det tredje planet.

Plan 3) Min enda förklaring till Filmkrönikans katastrof på det andra planet är att det, hör och häpna, inte är filmen som är det centrala i Filmkrönikan, utan filmrecensenten. Jag säger inte att detta var tanken, så korkad är nog inte ens Filmkrönikans redaktion, men det är likväl resultatet. Den Filmkrönika som var den sista jag kommer att se på ett långt tag framöver var proppfylld av överstylade, hyperpretentiösa, retoriskt trimmade hungriga filmtyckare. Alla ville bli folkkära och nästa Orvar, men tyvärr på bekostnad av filmerna de var satta att granska närmare. En närmare granskning av upplägget visar att filmrecensenterna var mycket väl medvetna om att de bara hade en chans att göra intryck på tittaren, vilket samtidigt i medievärlden betyder att de måste göra intryck. Hur gör en ambitiös recensent intryck? Om detta handlar katastrofens nästa plan, ett plan som dock Filmkrönikan inte ska lastas för. Nästa plan handlar om en samhällstrend, och som sådan måste den drabba allt populärt.

Plan 49 från yttre rymden) Idag är det viktigare att ha en åsikt än att lägga ned tid och tanke på att ha en bra åsikt. Att ha åsikter är snabbt och syns. Att tänka och reflektera är en långsam process vilken minskar antalet möjliga tillfällen till exponering. Den gängse uppfattningen på redaktioner är att reflektion inte är marknadsmässigt. Reflektion säljer inte. Idag säljer personligheter och åsikter. Fallet Orvar är undantaget som bekräftar regeln. Orvar har nämligen personlighet och skärpa. Att Filmkrönikan nu väljer att framhäva personligheten och programledaren Orvar visar att de följer samhällstrenden, men samtidigt att de inte förstår filmrecensionen. En bra filmrecensent är inte utbytbar, och byter inte ansikte varje film.

P.S. Om läsaren av denna blogg vill veta om en filmrecensent är duglig eller inte i sultanens ögon, så kan sultanatet stolt presentera sitt maxim över dugliga filmrecensenter.

Sultanatets maxim angående filmrecensioner: Om filmrecensenten anser en film vara dålig kan filmrecensentens egen prestationsförmåga snabbt bedömas. Om du anser att recensenten anger fullgoda skäl till varför en film är dålig är denne bra. Om personen inte anger skäl utöver floskler som "den räckte inte ända fram", eller "jag har sett det förut" är recensenten dålig. Om recensentens recension dessutom utan ansträngning från tittarens sida föranleder ett antal automatiska följdfrågor (Varför räckte den inte fram? eller Vad är det du har sett förut?) är recensenten inte bara dålig utan snarare usel.

Comment Spam

2005-09-26T05:59:00.000-07:00

Efter en tids frånvaro från bloggandet insåg jag igår att spam har nått blogg-universum. Jag har nu aktiverat Bloggers spam-skydd på kommentarer. Personligen känns det tragiskt att de skojare som försörjer sig på fiffel och båg inte förmår sig göra något vettigare för att försörja sig. Jag vet att det inte är långtidssjukskrivna förtidspensionärer eller barnen i Afrika som ligger bakom bluffakturor och spam, ej heller Bermudatriangeln, Cthulhu eller gnomerna från Schweiz. Det är människor som cyniskt och skrupelfritt väljer att tjäna pengar på något 99 % av befolkningen tar avstånd ifrån. Att det i vissa fall är lagligt har inget med saken att göra eftersom moral och lag är två skilda saker. Att något är lagligt betyder inte att det är moraliskt. Mer om moral senare.

/Moralpanikern

En påa

2005-09-25T11:45:00.000-07:00

Jag tänkte påa en svärm av kommande inlägg på sultanatet genom att säga fan i kyrkan. Förra veckan hörde jag undantaget som bekräftade regeln. En påa som var kort, koncis och faktiskt rolig. Jag pratar förstås om hallåorna/arna (programpresentatörer? studiovårdare?) som tycks tro att svenska folket tittar på teve för att se dem summera handlingen i det program som följer (alternativt höjer innehållet i det till skyarna). Citatet lyder:

*svammel, svammel, på grannkanalen svammel, svammel, missa inte program X senare ikväll här på svammel, svammel, svammel* MEN FÖRST NÅGRA ORD FRÅN VÅRA MYNDIGHETER. (varpå Anslagstavlans gamla hederliga vinjett börjar rulla)

En kort, koncis och framför allt precis humor som i vanliga fall är det sista påor ägnas åt. Om någon påare läser det här, läs och lär. Förresten, om någon påare läser det här - alla filmer ni presenterar är inte "mästerverk" eller "måste-ha-sett-filmer" och alla regissörer är inte "mäster-" eller "kultregissörer". Och kommentera gärna varför jag ska ta er på orden att så är fallet? Är ni a) "filmvetare" b) recensenter c) filmkonnässörer d) någon vars omdöme jag litar på, eller e) aktiva i valet av den film ni presenterar? Om inget av ovanstående - tona ned lovprisandet och kärleksförklaringen. Det är lätt att tro att ni försöker sälja något, men så kan väl inte vara fallet i marksänd teve?

1: Peter Englund

2005-09-25T11:20:00.000-07:00

I Sultanatet har under den senaste tiden fenomenet recensenter diskuterats i många olika former. Detta kommer att urarta sig i ett antal inlägg. Mycket finskt björkris, men först en röd ros. Då litteratur står högt på dagordningen vid frukost-, kvälls- natt- och helgsammankomster är det en litteraturrecension i dagens DN (25/9) som tas upp som punkt ett.

Det var utan förväntningar som jag ögnade mig igenom de första raderna i Peter Englunds recension av Ernst Brunners skönlitterära "självbiografi" över Carolus Rex, aka Kalle Dussin, aka Karl XII. Jag hyser inget större intresse av Ernst Brunner efter hans misshandel av Bellmans liv och leverne i "Fukta min aska" och Peter Englund skulle förstås granska boken ur ett historiskt perspektiv, vilket han mycket riktigt gjorde, men inte på det sätt jag hade förväntat mig.

Med sin kritik av en bok jag inte har läst, "Carolus Rex", satte han fingret på den springande punkten till varför jag aldrig lyckats läsa ut samma författares föregående "historiska" verk, "Fukta min aska", trots upprepade försök.

I "Fukta min aska" konfronteras man med "stadsmiljön" Stockholm och "livet" Bellman, men ingenstans står "människan" Bellman att finna. Romanen är ett lapptäcke av referenser och språklig framställning vars huvudsyfte är att väva ihop berättelsen till en intertextuell matta över historieskildringar, brev, dikter och epistlar. Genom att väva den så komplicerat och texttroget som möjligt uppnår Brunner vad han (och många andra) tycks uppleva som litteraturens syfte: att brodera sanningen vackert i bokform. Based on a true story. Denna bok har inspirerats av sanna händelser.

"Ett praktfullt arbete, ett i högsta grad levande stycke litteratur" - Östersundsposten

"Så mycket mera levande 1700-tal än någonsin en Herman Lindqvist förmår prestera" - Expressen

Kan mer än 50 000 svenskar och två kritiker ha fel? I mitt tycke - ja. Utan att vara expert på Bellman-historia, men med ett mycket stort intresse för hans verk och litteratur i allmänhet måste jag krasst konstatera att om detta är "människan" Bellman gjorde jag rätt som höll mig till hans epistlar och inte gjorde den gigantiska efterforskning i hans liv som Brunner måste ha gjort i sitt arbete.

Därför var det intressant att se herr Englunds reaktion på Brunners nya alster. Jag citerar: "Texten är i mycket ett skickligt lagt lappverk av väl bearbetade och tillrättalagda referat av samtida källor och sentida litteratur. Jag förebrår alltså inte Brunner för textens fel och missförstånd. Eller för att han hittar på. Tvärtom. Jag förebrår honom för att han hittar på FÖR LITE ..."

Englund pekar framför allt på två huvudsakliga skillnader mellan historieskrivning och skrivandet av den historiska romanen. Det första är att en historisk roman inte handlar om historia. Till skillnad från romaner från den tiden de återpseglar är de inte tidsbundna. En historisk roman är lika historisk som science-fiction. Historia är att betrakta som "en nyckel till det innevarande". Det boken handlar om. I detta avseende är Brunners brist att historien är nyckeln och att det innevarande saknas.

Det andra är att historiska romaners fördel gentemot historieskrivning är att de hämtar kraft i det historieskrivningen inte vet något om. Historieskrivning återskapar "livet" Bellman, "dagboken" Karl XII. Den historiska romanens styrka är att den står fri att behandla luckorna i CV:t. Englund anser att när den är som bäst, "spinner [den] runt det vi faktiskt inte kan veta så mycket om". Annars upprepar den en redan berättad historia, fast i ny språkdräkt, och om det är kläderna som gör mannen, så är det i varje fall inte kläderna som gör boken.

Problemet med historiska romaner ur historisk synpunkt är till sist att "allt som placeras i en fiktion blir till fiktion". Därför framstår Brunners exempel som tidstypiska men förfelade litterära verk. Problemet idag är att vi vill ha sanningen, men inte förstår den när vi ser den. Sverige av idag lever i en fiktiv bild av hur sanning ser ut, och vad som är sant och falskt. Det enda gemensamma är att det som anses sant står högre i kurs än det som anses falskt. En historisk roman som inte är sann är förfelad (i motsats till vad jag och Englund anser). Samhällsgranskning sker idag på journalisten eller statsvetarens villkor. Dagens litteratur är stor om den klarar av att skildra sin samtid (Klas Östergren och Gangsters). Mitt problem är att jag inte tror på något av detta.

I "Storytelling" av Todd Solondz delas filmen i två delar, Fiction och Truth. I Fiction får vi se de sanna händelserna som ligger bakom en novelluppgift i en Creative Writing-class. När författarinnan försvarar sin sexuellt explicita uppgift i klassen mot frän kritik skriker hon till sist: "But it's the truth", varpå läraren säger: "That may be so. At least your story now has a beginning, a middle and an end". I Truth får vi följa en dokumentärfilmare som inte skyr några medel för att skildra sin sanning, på bekostnad av den familj han följer. Dokumentärfilmarens sanning har väldigt lite med den sanning vi får se honom dokumentera att göra. Formen bestämmer om saker är sanna eller ej. En novell är fiktion, en dokumentärfilm sann.

Problemet ligger i att dagens litteratur, liksom all humaniora, känner att den behöver rättfärdiga sig genom att anamma ett naturvetenskapligt (sant) eller samhällsnyttigt (politiskt) existensberättigande. Litteratur börjar anpassa sig till icke-humanistiska normer och spela efter deras regler. Frågan är om det då går att bevara det som är litteraturens inspiration och styrka: fiktionen?

Nödd och tvungen

2005-07-26T14:08:00.000-07:00

Det är med stor sorg som sultanatet stiger in i bloggvärldens förbannelse, den allmänpolitiska debatten. Att den gör så beror på att vissa kommentarer från folk som har medieutrymme inte får förbli obemötta och därigenom ses som uttryck för en folkligt förankrad åsikt. Jag råkade läsa en Metro, trots att jag inte åkte buss idag, och fastnade i Jan Kallbergs kolumn. Där sällar sig Kallberg till de frihetsberövande liberalerna och moralpanikens uppviglare genom att beklaga att svenskt medborgarskap inte går att upphäva.

Innan herr Kallberg, Leijonborg, Rojas och andra kontrollfetischister retar upp sig i onödan så undrar jag varför det ska göras skillnad på dem som får medborgarskap när de föds, och de som får det efter att ha invandrat? Varför ska medborgarskap i deras fall betyda att de ska sköta sig bättre än dem som råkade födas här? Är inte alla medborgare lika inför lagen längre, inte ens principiellt? Med Kallbergs logik borde det stå folkpartister på förlossningsklinikerna och fråga barnen när de kommer till världen om de är beredda att ta det ansvar som deras födsel ålägger dem.

Tydligen har det gått att muta till sig medborgarskap, men då är det väl inte bara de som begår brott, då är det ju vi, precis som när Vin&Sprit, Systembolaget, Svensk Bilprovning, Örebro Högskola, Motala Kommun etc, etc, etc gör fel. Listan kan göras längre, men om det är något vi svenska medborgare borde ha lärt oss vid det här laget är det att vi inte är ofelbara, moraliskt oantastliga och laglydiga medborgare.

Det finns väldigt goda skäl till varför medborgarskap inte ska gå att häva om inte individen själv samtycker. Om en svensk begår ett grovt brott, en avskyvärd handling i stil med London- eller Madriddåden, vad gör vi då? Hon/han har inget annat tidigare medborgarskap och Kallbergs medicin fungerar inte. I sådana fall låter vi svensk lag ta hand om fallet. Däremot är det väldigt bekvämt att upphäva medborgarskap om personen har andra tidigare medborgarskap. Skicka iväg dem bara. Nej, det är inte vårt problem.

Varför känner sig då sultanatet nödd och tvungen att kommentera detta inlägg? Jo, sultanatets medborgare vill inte stå bredvid och titta på när "liberala" åsiktsyttrare föreslår ytterligare försämringar av invandrare till Sveriges rättigheter. Jag anser det inte oviktigt att nämna att förintelsen en gång började med inskränkningar av judars rättigheter i Tyskland. Varje gång den stora majoriteten, som ju inte var judar, inte vädrade sitt missnöje fick nazistregimen ett stilla godkännande att gå vidare i sina inskränkningar. Den sista inskränkningen var deras rätt att leva.

Sultanen av Essingen menar med detta inte att Kallberg, Leijonborg eller folkpartister går att jämföra med nazister. Däremot anser jag att det är viktigt att markera att jag inte stillatigande kan acceptera att sådana åsikter framförs oemotsagda. Jag är inte en i mängden.

Britt Wattström

2005-07-13T14:40:00.000-07:00

Eftersom sultanatet för tillfället provprenumererar på väckarklockan DN läste jag Ebbas "rescension" av litteraturantologier igår. Med över 200 universitetspoäng humaniora så var det kul att se någon slå ett slag för den stackars humanisten i dessa tider. De flesta som lyckas göra sig hörda i dagens medier verkar vara av den uppfattningen att utbildningar som inte leder till jobb borde skrotas och att universiteten hellre ska samarbeta med politiker och näringsliv för att vägleda de stackars villrådiga studenterna dit de behövs.

Som vän av humaniora (som ändå innehåller de flesta "oviktiga" ämnena) undrar jag då varför politiker och näringsliv skulle vara experter i vad arbetsmarknaden behöver för utbildningar när inte ens nyutexaminerade civilekonomer och ingenjörer får jobb i dagens samhälle.

Ett av skälen till dagens universitetsdebatt tror jag bottnar i att de flesta som läser på universitet missuppfattar universitetens roll i samhället. Oavsett vad man tycker att universiteten ska ha för funktion i framtiden så utgör de idag centrum för obunden forskning. Utbildningen på respektive institution syftar mycket till att vaska fram studenter för framtida forskning, inte för arbetsliv. De sista nivåerna, som främst bygger på självständiga arbeten, är egentligen forskningsförberedande, ej yrkesförberedande.

Däremot tror jag att det behövs en större medvetenhet i samhället om vad universitetsstudier medför. För de allra flesta innebär det inte ett garanterat jobb med precis de arbetsuppgifter de har utbildat sig för eller en gång ville ha. Egna och vänners erfarenheter visar att jobb ofta är en kombination av slump och kontakter, ingredienser som är svåra att ta examen i.

Ännu viktigare tror jag att det är för humanistiska ämnen att lyckas förklara vad en humanistisk examen innebär, för det tror jag inte många arbetsgivare förstår. Så därför tänkte jag ta över trumpinnen från Ebba och slå några slag för humanister, inte bara i egenskap av nedvärderade studenter, utan framför allt i egenskap av nedvärderade arbetare.

Jag vill bara börja med att förklara att jag sitter på ett bananskal som en bekant slängde ut på gatan förra sommaren och jag har blivit kvar i ganska precis ett år. Med ett års erfarenhet kan jag bara säga att den utbildning jag tog med mig till företaget är så när som perfekt för mina arbetsuppgifter. Problemet var väl bara att varken jag eller min arbetsgivare visste om det.

Jag kan inte tala för all humaniora, egentligen mest för språk och litteratur, men kandidat- och magisternivå i dessa ämnen visar att man behärskar något som jag skulle vilja kalla humaniorans främsta konkurrensfördel: självständig analys. Med självständig menar jag inte subjektiv. De som tror att till exempel litteraturvetenskap handlar om att skriva ned vad man tycker om en bok är ute och cyklar. Med självständig menar jag att elementet av egen analys, den egna forskarinsatsen, är mycket stor och krävande. I ett bra litteraturarbete finns det till slut inga andra auktoriteter än du själv att falla tillbaka mot.

Så om du är arbetsgivare och letar efter en person som kan arbeta självständigt,har god textanalytisk förmåga och som är bra på att sätta saker i sammanhang och uttrycka det skriftligt: Hyr en humanist. Lita på en litteraturvetare. Satsa på en språkvetare. Tro mig, humanister är också användbara.

Milky Way

2005-05-17T04:54:00.000-07:00

För bara några dagar sedan läste jag ut "If on a Winter's Night a Traveller" av Italo Calvino. Om jag fick välja två ord som boken handlade om var det läsande och kärlek och därav följer att kärleken till läsandet är ett av bokens huvudteman. En till en början frustrerad läsare tvingas av olika skäl avbryta sitt läsande av de tio romaninledningar som bildar bokens ena hälft, för att under bokens andra hälft söka fortsättningarna, en jakt som dock endast leder till nästa inledning.

Att läsandet begränsas till inledningar och inte avslutningar får mig att tänka på skönlitteraturens inneboende löfte om öppenhet, ett löfte som när det infrias skalar av våra vanföreställningar om sakers egentliga tillstånd och beskaffenheter och blottar den oväntade rikedom som finns gömd där under. Detta är inte någon formell minimalism där mindre är bättre, utan en magisk kärna där mindre är större.

Om man älskar skönlitteratur och tror på detta är det därför så beklämmande att betrakta dagens kulturklimat. En boks viktigaste egenskap är att vara till nytta. Varför ska man läsa den här boken? Vad kan man lära sig av den här boken? Vad hade du för nytta av den? Detta praktiska tänkande är inte förenligt med skönlitteratur. Å andra sidan står jag inte heller ut med tanken om litteratur som eskapism. Det är inte en verklighetsflykt, utan ett berikande av verkligheten. Om skönlitteraturen har någon vetenskaplig funktion är det som vetenskapen om det icke-vetenskapliga.

Låt mig ge ett exempel. För några månader sedan gjorde jag något jag alltid gjorde som barn. Jag läste baksidan på mjölkpaketet. På sjuttio- och åttiotalet vill jag minnas att det var sagor eller Så-funkar-det. Till min fasa läser jag att forskarna nu har kommit på varför man är kär. Det är hjärnan som talar om det för en. Genom att skicka ut signaler och ta emot dem med receptorer styr hjärnan ditt kärleksliv. Detta är inte första gången jag har stött på liknande resonemang. Slå på Discovery Channel eller Vetenskapens Värld och du får se liknande saker. PET-bilder talar om vilka delar av hjärnan som uppvisar aktivitet vid olika känsloyttringar. Punkt A och B lyser gult när du skrattar, där är skrattet lokaliserat...

Det må så vara och det har förstås sina vetenskapliga fördelar att veta om detta. Men vad kommer först? Det som får oss att skratta/bli kära/visa känslor eller skrattet/röda kinderna/tårarna? Att tala om vilken del av hjärnan som aktiveras är som att säga att du har en finne på näsan.

Att ha ett krasst funktionellt perspektiv där människor reduceras till biologiska robotar är något som redan praktiseras på djur. Därför kan man på djurprogram på teve se glada vargar leka med varandra när de varit borta från varandra till speakerrösten "Vargar leker med varandra för att stärka de sociala banden och stärka gruppsamhörigheten". Alla som har haft en hund vet att en hund kan vara glad, vara ledsen eller vara sur. Att vara glad är en underbar känsla. Man blir inte glad för att någonting. Man blir glad. Det kan finnas skäl till att man blir glad, men själva glädjen är inte i sig reducerbar till hjärnans signaler eller stärkt gruppsamhörighet.

Att det finns en tendens i dagens samhälle att nedvärdera det fiktiva för det faktabaserade är inte någon nyhet, det är ett sorgligt konstaterande. Det är därför en film ursäktar sig med att den är baserad på en verklig händelse. Det är därför reality-teve slog igenom. Det är därför nyheter urskuldar sig med att de måste tillgodose ett underhållningsvärde. Det är därför framgångsrika företagare och politiker i personliga reportage snäser åt skönlitteratur och säger att om de har tid att läsa så är det minsann faktaböcker.

Nej, nu får det vara nog för denna vårknopp som redan brustit ut i sorg. Minns att blomman är vacker.

/Videung

Fas Tre

2005-05-15T14:12:00.000-07:00

Kära besvikna läsare,

Under en turbulent tid på rapportfabriken och antropologiska bekymmer på Lilla Essingen har Sultanens blogg nu avklarat fas tre: Den Obegripliga Tystnaden.

Jag tror att denna tystnad är ett naturligt förlopp under en bloggs livscykel då Nyhetens Behag förbyts till ett Ångestfyllt Vägval där man inte känner igen namnen på de vägskyltar som ska visa vägen.

Jag tror att jag har hittat vägen nu, men det är något som kommer att visa sig de närmaste veckorna när Sultanen av Essingen nu går in i fas fyra: Nygrönskande Uppknoppning.

/Sultanen

Toppmöte avslutat

2005-04-20T05:32:00.001-07:00

Det är med stor glädje och fördröjning jag kan meddela att sultanatets nativitet under april månad uppnådde 100%. Ett kawaii-battle ledde till att tre fjärdedelar av kontorsön Honungsdroppen samt diverse förvaringsutrymmen nu ingår i Sultanatets domäner.

Den nya invånaren har beviljats medborgarskap och Tsarinnan Karinka föräras härmed titeln: Generalkonsulinna av Hofo, och hon ska jobba med integrationsfrågor och stadsplaneringsfrågor med särskild tonvikt på gulliga, nödvändiga produkter samt odefinierad korrektur.

/Power to our people

Sultanry Summit

2005-04-06T08:02:00.000-07:00

Imorgon inleder sultanatet förberedande förhandlingar för inträde av ny medlem. Ärenden som måste redas ut innan ett medborgarskap kan tilldelas är territoriella frågor (antalet kvadratmeter), titel (eventuellt titlar), en överblick av Karinkas syn på mänskliga rättigheter samt ett välvilligt utbyte av gåvor.

/Sultanen

On a brighter note...

2005-04-05T01:41:00.000-07:00

Sultanatet Essingen välkomnar härmed sin tredje medborgare. Storvisir Patrick regerar nu över sultanatets koloni vid Rådmansgatan samt över begränsade delar av kontorsön Honungsdroppen.

/Sultaneninnan

Antropologi

2005-04-05T01:19:00.000-07:00

På grund av ett stambyte (Essingeit till Jakobsbergian) har jag nu äntligen fått bekräftat vad jag länge har misstänkt. Buss 1 mellan stationerna Lilla Essingen och Fridhemsplan är det absoluta lågvattenmärket i vanligt hyfs. Åkte idag buss till Jakobsberg, pendeltåg till Centralen och därefter tunnelbana till Rådmansgatan utan att den stora majoriteten pendlare betedde sig som bufflar, något som är vardagsmat på den stackars blå bussen.

Axiom rörande resenärers beteende på buss ett:

Trots att buss 1 kränger som en kamel när den gasar i de korta raksträckorna mellan nittiograderskurvorna måste alla resenärer som sitter innanför dig ta sig ut i mittgången innan bussen har stannat. Om du inte vill flyga omkring i mittgången utan vill sitta kvar tills bussen har stannat in så att du med balansen i behåll kan släppa ut den nu panikslagne resenären måste denne försöka klättra ut över ditt knä.

Trots att sådana resenärer behandlar dig som en pallplint i en gympasal under Hela Havet Stormar är det förbjudet för resenären att fråga om man kan flytta på sig, alternativt släppa ut dem eller att verbalt säga att de ska gå av. Det är fysisk kontakt med armbågar, knän och väskor som tros kommunicera budskapet på det trevligaste sättet.

All verbal kommunikation rörande på- och avgång innanför de gula linjerna vid in- och utgångarna är omöjlig.

Det är viktigt att komma av bussen först.

Om du står precis vid dörren och dörrarna ändå inte har öppnats börjar de resenärer som vill komma av bussen först att du ska veta det genom att pressa knän, armbågar eller väskor i ryggen på dig.

Om du står precis vid dörren och ska ut har du -1,2 sekunder på dig från det att bussdörren öppnas innan folk försöker att ta sig genom, över eller under dig och din, gud förbjude, väska som kanske, gud förbjude, står på golvet bredvid dig. Att gå runt någon är strängt förbjudet. Folk som står i vägen tacklas lämpligast åt sidan, oavsett om de själva ska gå av, eftersom det är viktigt att komma av bussen först.

Eftersom jag nu har tröttnat på detta tänker jag i fortsättningen agera utifrån följande principer:

1) Om personen innanför mig börjar agera och se ut som en fågel i en bur tänker jag sitta kvar tills vederbörande frågar om jag kan flytta på mig. Att snäsa: Jag ska av! ger IG på provet. Ursäkta, jag ska av, ger ett VG.

2) Om personen har väldigt vassa eller tunga armbågar, knän eller väskor tänker jag ställa mig upp, men sedan ställa mig på ett sådant sätt att alla andra resenärer på bussen kommer av före min stolspartner.

3) Om en person försöker att ta sig igenom mig och jag ska av på samma hållplats tänker jag vända mig om och fråga personen vad denne håller på med.

/Jag åker pendeltåg

Vårsol

2005-03-31T03:21:00.000-08:00

Idag satte jag på mig nya skor, ett par från förra höstens utförsäljning. Morgonens (nåja, förmiddagens) solljus genom nytvättade fönster i söderläge omöjliggjorde en senare debut. De är precis som nya skor ska vara, utan fläckar och lätta på fötterna. Jag kände mig som en månvandrare och valde att gå långsamt med ystra kliv istället för att springa till bussen som flirtade glatt i slutet av backen. Därmed fick jag njuta fyra minuter extra av det koketta vårburrandet som pågår runt Essingebron. Idag var första vårdagen.

Med vår i sinnet har jag tagit mig tid att avsluta min påbörjade haikukvartett: Seasons in Love.

To citizen no 1:

Fuyu

Blaring snow shouting twice
White of ice and bright of light
Tenderly stabs heart

Haru

Untamed bleeding branch
Singing white cherry paeans
Caskets forgotten

Natsu

Blue window of sky
Drifting curtains, walls of grass
Flies buzz death of time

Aki

Wuthering flights
Mesmerizing grace in fall
Knowing you is death

/din t

Medborgarskap

2005-03-30T04:35:00.000-08:00

Härmed utlyses lediga medborgarskap i sultanatet. Detta är en förutsättning för att kunna kandidera till de viktiga, lediga poster som snart kommer att tillsättas med diktatoriska metoder. I sann odemokratisk anda får ni gärna själva föreslå de poster som ska tillträdas.

/Sultanen av Essingen

Objekt

2005-03-30T01:19:00.000-08:00

Med detta inlägg avslutas fas ett i upprättandet av sultanens blog. Profilen är nu nogsamt ifylld och denna andra post bekräftar min än så länge uppriktiga ambition att hålla den vid liv. Att det skulle ta sådan tid mellan inlägg ett och två skyller jag på uteslutningsångest. I en Mina Vänner-bok gör den enda raden varje försök till seriöst menade favoritobjekt omöjligt. Att som film-, bok- eller musikintresserad tvingas till att göra ett begränsat urval ökar selektionsångesten till oproportionerliga nivåer. Därför vill jag be om ursäkt till alla de böcker, filmer och artister som av någon anledning inte kom in i den lilla profilrutan. Det betyder inte att jag tycker om er sämre, kanske är det till och med tvärtom. "Favorit" är ett tvetydigt begrepp där kvalitet väldigt sällan är av avgörande karaktär.

Mental note: Denna blog kommer i framtiden regelbundet att ta upp obskyra genrer, artister och konstverk som sultanen gillar trots att han mycket väl ser de stora kvalitetsbristerna.

Till sist måste jag slå ett slag för TV-serien Orka! Orka! Trots att det är jämna plågor i värsta Mannheimer- eller Norénklass så finns där ändå den tillstymmelse till liv och hopp som de tyngre, gråare, misärbräddade "vardagsrealistiska" dramaserierna vanligtvis saknar. Visserligen har Sverige en hög självmordsstatistik, men om livet skulle vara som i "Svenska hjärtan" skulle Stockholmare få glesbygdsstöd vid det här laget.

Subjekt

2005-03-23T08:26:00.000-08:00

Titeln syftar till att min språkfascism har fått sig en knäpp på den annars självsäkra näsan häromdagen. Eftersom svenska språket tydligen, enligt säkra och ofelbara källor, inte tillåter subjekt i början av meningarna (trots att det klassificeras som ett S-V-O-språk) har jag förlagt det till titeln.

En första post blir så lätt pretentiös. Denna blog ska förändra människors sätt att tänka och därför i slutändan rädda världen. Så blir nog inte fallet med denna hemsida. Se den som en sultans behov att skriva av sig efter en dag på jobbet (som aldrig upphör att förvåna eller uppröra en). Eftersom jag är en av de få kollektivresenärer som inte väljer anonymiteten bakom gratistidningar utan anonymiteten i en bok eller tankar så kan det också hända att dessa tankar finkalibreras fingertoppsvägen.

Idag finkalibreras att det är utgång med jobbet efter ännu en deadline med all stress och panik detta innebär. En medarbetare med ett förflutet i bandet Ståpäls har lovat att stå för underhållningen. Han är numera yrkesbaserad i Stockholm efter att ha blivit rekryterad av huvudjägaren Anders Lundin, så det borgar för garanterad förnedringsmiddag och hemgång medelst utröstning.

Yopparatte shimau to omou...

/Sultanen